Aftonbladet – 8 februari 1853, sida 1

sorgtiden, och Rosamunda hade mer än tillräcklig tid att öfverlemna sig åt sina ärelystna förhoppningar och poetiska drömmar, som af ingenting annat afbrötos än af rullande vagnar, hvilka i ilande fat foro förbi, oeh efter hvilka Rosamunda ofta blickade, under det hon bittert suckande jemnförde de granna resandes öde med sitt eget. O, min mor., utropade hon, väro vi för alltid begrafna på detta: förskräckliga ställe, der det icke finns en enda själ att tala med, utom den tråkiga apotekaren och hans hustru? Huru kan ni väl tro, att edra förhoppningar för mig någonsin skola kunna gå i fullbordan, om vi fortfara på detta sätt?, Vänta något litet, min älskade,, svarade mrs Mertoun, det blir snart ett öfverflöd af besökande på Abbovs Hall, och du vet, Rosamunda, att flickorna Leslie tycka ganska mycket om dig och äro ganska beskedliga lickor, blott du icke går dem i vägen; och naturligtvis skall du akta dig för det — jag menar, förstår du, min bästa, i hvad äktenskap beträffar,, tillade mrs Mertoun med en varhande och allvariig ick och ton, liksom hon meddelat något hel vist och väl öfveragdt råd. Men för att förstå buru dessa af mor och lotter antydda förhoppningar och bekymmer roro allvarliga och djupt grundade, är det rödvändigt att göra ett, fastän flyktigt, utkast vf det förflitna. Mrs Mertoun härstammade från n fattig, yngre gren af en adlig irländsk familj; !ennes skönhet och behag Hade eröfrat ro:r Mertoun, en af vära stora handelsfurstar, allnänt erkänd för rik och att göra lysande afärer. Vid tiden af deras äktenskap var der köna irländskans första ungdomsvår redan örbi, eburu hennes bebag voro i full blomna, och under några snart förfygande är jöt hon det prisy hvarefter hon hela sin lifs