Om konversationen. Häromdagen talade vi om tidningarne oc deras roll både för närvarande och i framti den. Låtom oss nu sysselsätta oss med kon versationen. Tidningarne kunna anses såsom den offent liga konversationen. Enligt hvad vi reda veta, datera de sig ej från långt tillbaka, oc! den som tror den enskilda konversationei vara serdeles gammal, begår ettstort misstag De gamla afhandlade, men konverserad icke. Konversationen uppkom ej förr än efte medeltiden, och det som på franska kalla causerie (det förtroliga samspråkandet) elle med andra ord konversationen i sin fulländ ning är vida yngre. Att detta icke är en pa radox utan ren sanning, kan lätteligen bevisas Hvar och en vet att qvinnorna hos de gamal förde ett instängdt lif och att följaktligen hva man nu kallar sällskapslif då icke fanns till Det var blott hos -kurtisanerna man fann e! skymt deraf; endast de fingo vara litterär: och ega talanger; endast de kunde komma beröring med karlarne, och endast de kund genom att hos sig mottaga poeter, artister statsmän och financierer, genom samtal och ett angenämt umgängeslif komma derhän, at inverka ej allenast på opinionen utan äfver på de allmänna ärendena. Utom hos kurtisanerna träffades karlarne på gymnastikerne, vid baden, iträdgårdarne elle: under portikerna. Men hvad som sades de kan, åtminstone att döma efter de dialoge forntidens största snillen, en Plato och en Ci: cero förlade till dessa ställen, ingalunda kallag konversation, åtminstone ej i den bemär. kelse vi fästa vid detta ord. Slå. upp Platos symposion (dryckesgille). detta arbete hvaruti uppenbarar sig en så fulländad fantasi, denna tjusande dialog öfvel kärleken. Agathon har nyss vid Bacchifesterna vunnit priset för sin första tragedi, och ger, för att fira sin seger, en festmåltid åt sina vänner. Sokrates hör till laget. Den qvicke komiske poeten Aristophanes lika så. En flöjtspelerska är äfven närvarande, men räknas ej ibland gästerna, utan afskedas innan samtalet börjar. Det är först efter suern som man börjar dricka, men man kommer ikväl öfverens om att det skall ske med måtta. Man beslöt att ej gå till öfverdrifto, heter det, vutan endast dricka för sitt nöjen. — Emedan ingen skall trugas att dricka, säger en af gästerna, utan hvar och en skall göra det efter emak, så är min mening att vi först afskeda flöjtspelerskan; hon må gå och musicera på egen hand, eller också begifva sig in till qvinfolken. Hvad oss angår, så låtom oss börja något samtal, och om det behagas, så skall jag föreslå ämnet., Häraf ser man att en gäst som föreslår en konversation, och detta först efter supern, går ända derhän att uppgifva det ämne som skall afbandlas. Detta i förening med fruntimrens frånvaro är ju karakteristiskt? Det föreslagna ämnet är kärlekens lof. Det antages, och hvarje gäst erhåller i sin ordning ordet. Aristophanes, vare sig att han ätit för mycket eller af annan orsak, afstår först sin tur att tala, men berättar sedermera den vackra och sällsamma legenden om Androgynerna. Derpå talar värden och slutligen äfven sjelfve Sokrates, som ensam och enligt sin vana ställer sitt tal i dialogform, utom då ban i sin ordning berättar den vackra legend han lärt af Diotima, den filosofiska qvinnan från Mantinea. Just då Sokrates håller på. att sluta och Aristophanes bereder sig att svara, höres ett starkt buller utanför porten och häftiga slag derpå; det är en skock unga druckne män, åtföljde af en flöjtspelerska. Alla rusa in och I spetsen för dem Alcibiades bekransad med violblommor, murgröna och fladdrande band; ban ropar att han kommer för att gratulera Agathbon, tar af sin krans och bekröner dermed värden, hvilken förmår honom att taga plats emellan sig och Sokrates. Derpå börar man ånvo att dricka. Alcibiades wunder