Aftonbladet – 7 februari 1853, sida 2

I SuzAnnes RUM. Raoul inkommer hastigt och riktar omedelbart sina blickar på fönstersardinerna i fonden, som nyss nedfallit och ännu synas röra sig. Suzanne, stående i oroig ställning och med rörelsen målad i sitt ansigte, betraktar honom och niger helt obetydligt. RaouL. Väntade ni mig? SuzAnnE. Nej... men hvarföre?... hvad betyder det här? ...ni plögar icke eljest, .-. brista i aktning mot en qvinna. RaovrL, Åh, frukta ingenting för er. SUzANNE. Jag har ingenting att frukta. Raour. Är ni säker på det? Suzanne. Ni säger mig det ju! — För öfigt har jag af er ett mera öfverlagdt, ett högtidligare löfte, och detta ensamt lugnar mig. RAOUL. Jag har lofvat er frihet... och ikgiltighet å min sida... Är det detta löfte hi menar? Är ni säker på att ni icke har slömt vilkoren derför? Suzanne. Det tror jag icke. Raour (i bitter ton). Suzanne, ni har glömt allt, till och med er uppriktighet: denna är emeliertid en dygd, som, var ötdertygad derom, — tar sig väl ut äfven på ruinen afalla andra dygder. SVZANNE. Hvad vill ni säga? . ..Hvad slags uppriktighet fordrade ni då? Borde jag pätvinga er mitt förtroende? . .. Om ni hade ställt några frågor till mig, Raoul, då svär jag, att ni skulle ha funnit mig lika uppriktig som jag någonsin varit.