Aftonbladet – 7 februari 1853, sida 1

drig varit vid så gladt lynne: Blott en enda fruktan plågade mig, det att mittskratt skulleför evigt häriga fast vid mita läppar och förvandlasi en vansinnets kramp. — Suzanne Har missräknat sig derpå; jag har sett den dystra oron på hennes panna srmåningora skingras. Hon inbilläde sig snart ått hennösg?förskräckelse var allt för hastig, och att uppträdet i pårken ej hade qvarlemnat nägrå allvarsamma spår i mitt sinne. — Vid pass klockan tio inträdde hr Jules Bailly i salongen. Jag-tror, att om hön i-detta ögonblick häde betraktat mig, så skulle hon icke mera ha bebehållit några illusioner; men hon betraktade endast honom. Lyckligtvis -hom: han -ej att efter vanligheten räcka mig sin hand; ty då hade allt. mitt tålamod varit förbi. Efter vanliga bruket hade jag såsom äkta man fått min plats vid ett whistbord; jag hade midt emot mig en spegel, i hvilken jag noga akttog alla deras rörelser. Bailly stod och stödde sig emot pianot: och -Suzanne;efter let hon beställsamt gått fram ochtillbaka, och sålunda förrådt en feberaktig oro; stans lade hastigt midt ! framför honom, kastale på mig en snabb blick :och yttrade-sedari valfhögt till: honom några ord;i det -hon med ingret berörde hang arm. Det Var en bön lersenbefallninga Han spratt till, och hans gon riktades åt. det håll. der jag stod. I detamma tyckte jag mig under den sällsamma bleketen spåra en känsla, — jag vill icke söga af örskräckelse;men åtminstone af obeslutsamhet; ch smärtsam Oro: Derpå lemnade de hvarndra; — Herr Bailly) gick några ögonblick f och an omkring bordet; vid hvilket jag att, liksonr hade han önskatett tillfälle att å tala med mig. — Troligtvis hade hon uppnanat honom att i anseende till-mig iakttagå n mera politisk hållning; men då det sannoikt felades honor beslutsamhet, gick han ha: