Aftonbladet – 7 februari 1853, sida 1

stig ut ur rummet. — I den stund, jag m skrifver till dig, ha alla aflägsnat sig. George, undrar du icke på min så långva rigå och olyckliga blindhet? Jag hade lefva med, jag hade sett mig om i verlden, jag mindes ännu ganska väl de lärdomar jag dei hade sjelf inhemtat eller gifvit andra... Borde icke så många färska exempel ha kom mit mig att misstänka den dragningskraft jag kände till den unge mannen? . .: Men nej... det hånande. ödet ville framställa mig i min egenskap af man, såsom ett mönster af slafvisk tillgifvenhet för den äkta klassiska traditionen. — Den ende karl i sanning, som mitt förstånd bort bjuda mig att misstänka, den ende som jag, i och för hans yttre, hans själsegenskaper, hans lynne, borde billigtvis frukta, honom utser jag i stället till min vän, horiom förer jag vid handen in i helgedomen af mitt hus och hem, honom gläder jag mig åt att upphöja och prisa, att på alla möjliga sätt göra Intressant i min unga hustrus ögön!:.. När jag i tankarna genomgår alla de -sinnrika ömsorger jag användt, för att uppresa min vanäras byggnad... då falleråter jag i detta infernaliska Skratt! d. sJag kätner mig djupt förvirrad, George. Detta förfärliga tvång har omsider i mitt bjerta tupptändt er vrede, som förskräcker mig . ;.Jag är rädd att min vilja skall förlora sin bestämda riktning ... Den olyckliga vet icke i hvilket farligt spel hon inlåtit sig... om hon kunde läsa blott en enda minut . ..! Jag måste bort härifrån, jag måste inandas en annan luft. I den sinnesförfattning, hvarijag nu är, har månget brott blifvit föröfvadt, innan det blifvit öfverlagdt . . . Nättsvalkan, — tröttheten ha stillat mig. Jag har åter kommit till mig sjelf. — George, jag är . den ende brottslige. — Guds lag är icke -oförutseende; rTå, ytlig såsom vår