Aftonbladet – 5 februari 1853, sida 2

ingenting hafva märkt, jag föll i hänryckning öfver det vackra vädret och öfver fruntinamersgrannlåten jag såg framför mig. Suzanne hemtade sig. — Icke ett ord om brefvet. — Jag ville ändå, innan jag lemnade henne, uttömma alla de förmodanden som möjligtvis kunde innebära en lemning af hopp... Jag tycker, sade jag, att det nu är bra länge sedan vi erhöllo några underrättelser om er farfar... Han är väl icke sjuk? Nej, Gud ske lof! Herr de Laubriand har träffat honom i förrgår, och han var då ännu kryare än nånsin förut. — Förträffligt!... Ah, jag visste väl ändå, att jag hade något att säga er... Jag har alltid glömt att fråga er om ni icke i Örldgans eller i Paris qvarlemnat någon kör väninna, som ni gerna skulle vilja återse? I sådant fall borde man begagna hvad som återstår af sommaren och inbjuda henne att på några veckor slå sig ned här. — Jag tackar er på det högsta, svarade Suzanne i det hon betraktade mig med någon förvåning; men jag har inga andra väninnor, än dem ni könner och dem jag träffar alla dagar. — Jag gick min väg. I det jag aflägsnade mig i riktning åt slottet, kom jag att hastigt vända mig om, vid ett buller af steg som hördes i andra ändan af allsen. — Jag kände igen herr Jules Bailly. Jag stadnade. Han gjorde ock å sin sida en paus af förvåning. Suzanne hade stigit upp; hon stod orörlig emellan: oss begge; hon var blek och stum, liknande förskräckelsens bildstod. — Herr Bailly kom ia i parken genom den hemliga ingång, som jag haft den uppmärksamheten att sjelf visa honom. Det var väl det minsta jag kunde göra för en man, som drifver artigheten ända derhön att skriftligen tillkännagifva sina tillämnade:besök, för att vara så mycket säkrare om att ej komma olögligt. Vid denna timma på dagen är jag nästan alltid borta från slottet. George, blodet sjuder i mina ådror när jag besinnar hvad den eländige borde tänka om mig, då han såg mig helt tvärt fortsätta.mem väg och afstå platsen åt honom. Men hvad rör det mig? Jag kan icke föreställa mig att det be