Aftonbladet – 5 februari 1853, sida 1

romanen gifvit deråt; den förändrar dess instinktartade uppriktighet; i stället att helt en: kelt ombilda den svärmiska formen, angripei den dessa begrepp i sjelfva deras grundväser och förstör detsamma. — Ja, när vi utgå frår vår mors armar; eller från en ungdomlig vänskaps varma utgjutelser, då bemärka vi tydligt, ehuru i en alltför glänsande dager, de stora grundlinierna af det öde som väntar oss. Vår syn, ännu klar och säker, anvisar åt de särskilda elementer, hvaraf menniskans lif består, deras rätta plats, deras verkningskrets, deras naturliga och sanna ordning; det finnes mindre villfarelse i ett barns illusioner, än : en utlefvad gubbes slöa erfarenhet. — Sålunda, George, hvad händer mig väl i dag, om icke det som vår gemensamma inbillning för tio år sedan frammanade ur vår halft upplåtna framtids sköte? Hade vi icke ganska riktigt anat allt det ljufva behag kärleken och en qvinnas närvaro, samt vänskapens styrka och ömhet kunna inlägga i den manliga känslan af lifvets ädelt uppfyllda pligter? . . . Gör mig denna rättvisa: allt detta hade jag begripit liksåväl som du... och om sedan menniskorna lärt mig att förbanna namnet vän, om qvinnorna ur mitt hjerta slitit aktningen för deras kön, är det väl Guds eller mitt eget fel? Har jag icke tagit undantaget för regeln och skummet i glaset för sjelfva drycken? Det är med lifvets stråt liksom med vägarna i detta land på vissa högtidsdagar: — de första menniskor man der varseblir, sittande vid dikeskanterna, äro blinda, banditer och zigenare af alla slags drägter och kulörer. Huru många otåliga och tanklösa män rätta sig icke då efter detta sällskap och bedöma sjelfva festen efter detta afskräckande yttre, — sjelfva boningsrummen efter förstugan! Huru många så kallade sedemålningar hafva icke skildrat blott tjenstefolkets seder! Jag faller ej ur den ena öfverdriften i den andra, George: då man tränger igenom detta orena lager, som jäser på lifvets yta, så vet jag nog att man icke: finner derunder en be