Aftonbladet – 5 februari 1853, sida 1

dermed! Nog! George, skona mig... jag ligger vid dina fötter och är under hennes vingar, och jag dyrkar era gudar! — Jag älskar henne. Ar du nöjd nu? Men hvarföre — hvarföre icke fråga mig derom? Hvarföre har icke din vänskap unnat mig vid mitt fall en mindre brant sluttning, en mindre smärtsam stöt, en mjukare bädd? Du har fruktat, icke sant, du har fruktat att genom förmycken enträgenhet reta min knappt besegrade stolthet, — att egga mitt högmod till att längre fortfara med sin kamp och sin villfarelse . . . Ja, Jag förstår dig; men mitt högmod finns icke mera George, Gud har ned slagit det, då han gaf mig ett barn till ledsagare. Jag älskar henne ... är det väl möjligt? Innan jag skrifvit till. dig dessa ord, innan jag vågat säga dem åt mig sjelf, huru många gånger har jag icke dessförinnan undersökt mitt hjerta! Hvilken förvirring! hvilken villrådighet! hvilket motstånd! — Innan jag säger det åt henne, vill jag ännu en gång nedstiga i djupet af mitt samvete. Jag bör icke bedraga henne, min vän; och om jag icke i min själ närde annat än ett olycksbringande svek, ett dödsfrö under ytan af kärlek och lif, då skulle jag behålla giftet för mig ensam. Denna gång skulle det skörda blott eti offer. Men var säker om, att jag älskar henne! Jag finner ej i mitt förflutna något verkligt spär af hvad jag nu erfar. — Emellertid igenkänner jag dock några intryck af min första ungdom: det kommer deraf, att den första blick vi kasta på lifvet och på verlden, innan vi öfverträdt dess tröskel, icke är, man må derom säga hvad man vill, den minst klara; den har ännu icke blifvit förvirrad af den hvirfvel mensklighetens brottning uppkastar. Vid denna ålder hysa vi om lifvets vigtigaste föremål snarare öfverdrifna än falska begrepp. Erfarenheten, som borde återföra dessa -begrepp inom det sannas gräns, förvillar dem oftast; den inskränker sig icke till att frigöra dem ifrån den utvidgning drömmeriet och