Aftonbladet – 4 februari 1853, sida 3

upplysning. —e— RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. I gär fortsattes vid rådstufvurättens 3:dje afdelning undersökningen. angående orsaken till repslagaregesällen Johan Christian Edbergs den 5 sistl. December inträffade död, hvarom referat i tidningen förut vari infördt. Den aflidnes evka Avna Edberg tillstädes kom jemte flera inkallade vittnen, hvaremot stjufdott ren Vietorina Lucina Hultgren, hvilken liksom modrer misstänkes att hafva genom det väld, som några dagar före Edbergs död af dem mot honom förötvades, vållat hans död, uteblef. Samtlige vittnea intygade att enkan Edberg med mannen lefvat i godt förhållande under äktehskapet; att uaderstundom nägra misshälligheter makarne emellan väl uppstätt i anled ning deraf att Edberg i lifstiden aldrig kunnat tål stjufdottren, ofvanbemälda Hultgren, men desamma hade aldrig urartat till våldsamheter förrän onsdagsaftönen den 1 sistl. December, då bustru Edberg för att rycka frän mannen en eldgaffel, hvarmed han, som då varit något berusad, hotat att slä hustrun oct stjufdottren, räkat att för bröstet skuffa mannen så att han kullfallit och erhållit ett större sär i hufvudet; att efter våldets begäende vittnena väl förmärkt att blodfläckar funnits ä eldgafteln, men repslagaregesällen Pettersson, som vid tillfället dä väldet utöfvades befunnit sig i rummet, hade dock ej varseblifvit att mannen Edberg blifvit slagen med eldgafteln eller att bustrun och stjufdottren under handgemänvget innehaft knif eller annat tillhygge. Ett vittne intygade emellertid att mannen Edberg under vägen till lasarettet uppgifvit att stjufdottren. huggit honom med knif, men nägon knif som varit blodig upplystes ej hafva i makarnes rum efter väldet anträffats. Enkan Edberg, som fortfarande bestred att hon med eldgafteln slagit mannen, uppgaf att Orsaken hvarföre eldgaffeln blifvit blodig vore den, att autin gen blod runnit från mannens hufvud omedelbarligen på eldgafteln, som hon under uppträdet släppt på golfvet, eller att hon, som fätt blod på händerna, dermed nedsölat eldgaffeln då hon densamma frän golfvet sedermera upptog. — I anseende till stjuf: dottrens uteblifvande uppsköts ransakningen till thorsdagen den 17 innevarande mänad, dertill stjufdottren skulle bemtas. — Ransakningen med Lilja och hans medbrottslingar fortsattes i dag uti poliskammaren vnder tillopp af en betydlig mängd åhörare. Kormmissionären Lönnberg erkände nu att han verkligen, säsom förut af Lilja blifvit uppgifvet, ät tilltalade Wablström anskaftat det resepass som Lilja begagnat, men tillade att orsa ken, hvarföre han förut förnekat sädant, härledt sig af medlidande med Wahlström, helst ett dylikt erkännande vid första förhören skulle ovilkorligen ba lagt Wahlströms brottslighet i dagen. Lönnberg på stod dock att förre löjtnanten ZetHreus på anmodan af Lönnberg inledt underhandlingen med jägmästaren Hammarström om passets erhällande, för hvilke: Hammarström, vid detsammas aflemnande till Lönnberg, erhällit 10 rår rgs. Zethreus förklarade ati han hvarken kunde erkänna eller bestrida att hafvå uppmanat Hammarström anskafla passet, emedan had icke nu kunde sädant så nogsamt päminna sig. Ham: marström bestred att han vid passets aflemnande til Lönnberg uppburit 10 rår, utan skänkt detsamma ä Lönnberg. Huru stort belopp Wahlström i bolag med hand landen Lund användt vid deras gemensamma salubods öppnande, kunde ej utredas, emedan nägon kassabok; enligt hvad Lund nu pästod, icke blifvit förd. Wahlström vidhöll att han at de utaf Christina Bo man emottagne penningarae, till sin bandel:rörelst endast använde 4 å 500 rår, emedan han dessutom begagnat sig af de 1300 rår ban erhållit till läns a! sin syster. Lund förklarade att han i rörelsen endast nedlagt 300 rår. Sedan kommissionären Lönnberg förklarat att Wablströms syster, hvilken i ferd ärs tid-bushöllat för Lönnberg, aldrig förr än efter W:s häktande för honom omtalat hvarken att hon af en afliden hög militär erhållit nägon penniogesumma och ej heller uta! densamma lemnat brodren 1300 rdr till läns, uppmanades W. att erkänna att systerns uppgift om penningelånet vore osanning. Wahlström fortfor dock att påstä det ban är 1846 erhållit 1300 rdr och förvarat desamma insydda i sin rock till är 1850 dä han blef sin egen. Säväl enkan Pettersson som Christina Boman -bedyrade att de icke utbekommit af Wahlström mer än sammanlagda omkring 1000 rdr bko. Boman uppgaf dessutom att Wahlström, den tid han öppnade sin salubod; för B. omtalat att han af de åf B. emot: tagna penningarne användt 1300 rdr. W. kunde icke förneka att han fällt ett dylikt yttrande, men förkla: rade pu bestämdt att dessa 1309 rdr varit ide ban erhållit af sin syster. Seden inga ytterligare upplysningar kunnat vinnas, blef nu ransakningen till domstol remitterad. W:s begäran att:mot borgen få komma ä fri fot, har blifvit atslagen sedan stadsläkaren intygat att det icke vore menligt för W:s helsa att fortfarande sitta i cen. — I gär f. m. har drängen Otto Lundin, i tjenst hos viktualiehandlaren Blomqvist, vid Hornsgatan, af. händt sig lifvet i stadens grusbacke vid Siora Surbrusnsgatan medelst ett pistolskott i munnen. Vidli dag hället potisförhör uppgaåf den aflidnes busbonde, ett han förmodade det orsaken till det förtviflade bb: slutet varit att Lundin uti Upsala vore under tilltal för något broit och flere gänger blifvit kallad till inställelse derstädes. I går morgon skulle han begifva sig till Upsala, hvarföre han längt en rock, men han hade då olofligen medtagit-ätskillige persedlar, deribland den dubbelpistol bysrmed han aftände sig lif: