Aftonbladet – 4 februari 1853, sida 2

ch jag läste i hans tårade öga ett uttryck, som påminde om den blick du kastade på mig, George, vid det tillfälle då jag haft den lyckan att rädda din, brors lif, Vi gingo ut alla tre, och grefve Frederic följde efter oss nästan omedelbart. Man öfverenskom att följande morgonen slåss på värja. Derefter gingo vi alla tillbaka in i balrummen och gåfvo tillkänna att saken blifvit bilagd genom en fredlig förklaring, som lände hvar och en till heder. Emellertid var nöjet stördt på balen; och vi dröjde icke att aflägsna oss, Suzanne och jag. Natten var så herrlig att vi hade suffletten halft uppslagen. Den friska luften och skakningen under åkningen bekommo mig väl. Vi ilade fram emellan. rader af korta eller långa träd, som i mörkret antogo chimeriska former och som gåfvo ett.slag fantastiskt lif åt vår hastiga färd. Emellanåt sänkte sig vägens begge sidor medelst. en sluttning, och våra ögon riktades nu på de i ett silfvertöcken dränkta ängarna. En vindfläkt spelade då och då på oss och tillförde oss. det friska skogsdoftet, blandadt med. de starka vällukterna af de blommande åkerfälten. Stillheten och lugnet som herrskade i den slumrande trakten, skingrade småningom hågkomsterna af. det uppträde jag nyss hade bevittnat och aningen om hvad som deraf skulle följa. Mina tankar togo nu en annan riktning, men bibehöllo dock en anstrykning af allvar. Aldrig har glansen af äfven den herrligaste dag för mig kunnat ersätta det högtidliga och dystra skenet af en sommarnatt, Med. rörelae betraktade jag bimlens mörka azur, öf. versållad med tusende eldar, som tycktes an tyda en nattlig kampering af Miltons öfver menskliga härar. Jag såg dessa gnistor,. son äro verldar, lika tätt slutne intill hvarandra den omätliga rymden, som diamanterna i et