Aftonbladet – 4 februari 1853, sida 1

bättre, och var förtjust deröfver. Det dröjde likväl ej länge förr än jag bittert beklagade att han infunnit sig. Redan i början af balen hörde jag några turbaner halfhögt och på det minst förbindliga sätt orda om den unge mannens slägtskapsförhållande; du minns väl att han är min arrendators brorson. Jag vill icke säga, attjag tog hans försvar; — ty hvad skulle jag egentligen försvara honom för? — Men jäg skyndade likväl anföra några vackra drag ur häns militärlif, helst jag trodde mig sålunda kunna tysta. alla skrupler. — Visst icke! — Vi hade ortens hela adel här församlad. Aristokratien på landsbygden är nogräknad..-. Som jag, min vän, icke är född adelsman, plägar jag vanligtvis blott med mycken inskränkning godkänna sådana anspråk, hvilka jag ingalunda behöfver dela. Icke dess mindre känner jag med mig sjelf, attjag väl ändå möjligtvis hade kunnat i någon mån erfara en dylik svaghet; men att den likväl aldrig hos mig kunnat gå till öfverdrift, och närjag i våra oroliga tider ser dessa anspråk göra sig gällande medelst. handlingar af oförsynt ståndshögfärd och en kränkande ofördragsamhet, då tycks åtlöjet vara den skarpaste förebråelse de böra förtjena. — Låtom oss gå vidare. Herr Jules Bailly hade dansat med Suzanne, En ganska vacker flicka, fröken Helene de Laubriand, köttslig syster till centauren Leopold, hade lofvat den påföljande valsen åt din Socius; när han nu kom och fordrade uppfyllandet af ett löfte, som gifvits för knappt fem minuter sedan, svarade fröken Helene rodnande att herr Bailly troligtvis misstog sig, att hon icke kunde påminna sig denfia uppbjudning, och att hon för öfrigt hade lofvat bort alla valser på hela aftonen. Ffterdenna artiga förklariog bemödar sig vår officer att