Aftonbladet – 4 februari 1853, sida 1

nämna, emedan han låtit ta lofven af sig som ett enfaldigt våp. Jag måste tala om för dig, att han gjort resor ända upp till nordpolen; och då han här om aftonen talade om eskimåernas dans, kunde jag ej underlåta att be honom visa oss en liten föreställning deraf. Han hade den godheten att samtycka till min begäran; och den der dangen befanns helt enkelt vara en björndans. Det anade jag också. Suzanne kan icke mera se honom utan att hjertligt skratta. Vi hade anländt omkring klockan 10. I första början erbjöd festen den vanliga anblicken af alla dylika samqväm. Grefvinnan dVAru är en verldsdam, och allt hvad som berott af henne var fullkomligt; men hvad hon ej kunnat förhindra, och hvad som allt mer och mer på ett mindre behagligt sätt föll åskådaren i ögat, var den mörka färgtonen damernas toilett. En af dessa frapperade mig i synnerhet. Föreställ, dig, om ur kan, ett slags klädning af svartaktigt siden, liknande fodertyg, slätt och glänsande som en puppa eller som ett paraplyfodral, med en guldkedja utanpå. Denna sällsamma figur uppgaf man för mig vara hustru till en öfverrådsherre. För öfrigt vill jag icke beskrifva för dig en och. annan höghalsad sammetsklädning, i kejserlig stil, eller den brokiga skiftningen af alltför litet öfverensstämmande kulörer, eller tamburmajorsplymer, eller turbaner å la Staöl, hvilket allt man upptäckte långs åt väggarna, likt de frescomålningar man ofta finner i verdabussgalar eller på utländska tapeter. I synnerhet hvilka turbaner, min bästa vän! Har Osmanlis dag ändtligen komrait! sade jag för mig gjelf. Det roligaste af allt var att se med hvilken afundsjuk täflan alla dessa turbaner betraktade hvarandra. Korteligen, man trodde sig vara i Bagdad. I detta brokiga virrvarr utmärkte gig Su