Aftonbladet – 3 februari 1853, sida 2

fram och tillbaka mellan oss begge och bildande förtjusande länkar af en kedja, som var fästad i begges våra hjertati.... Ja, om någonting liknar: den jordiska sällheten, så var det-denna syn. Om Gud ämnat oss här nere: en belöning efter mödan, en tröst efter pröfningen, då hade jag för mina ögon både det ;ena och det andra; ; Är det icke !besynterligt, George, att vi i våra unga dagar-så envist misskände-lifvets rätta sidor, som: likväl visa sig för oss i en så ren, naturlig och bestämd dager? Mer än någon annan, har jag vägrat erkänna detta ljus, och jag Har nu blifvit straffad derför. Den olycka och det straff, som drabba dem hvilka på orätta vägar sökt uppnå ett falskt ideal, bestå derutivatt! de ej: mera kunna åter .beträda den rätta vägen,säfven om-de bli den varse. Deras Hjerta: ha så länge varit uppfylldt -afdåraktiga griller, att de icke mera finna något behag i sanningen, . Denna är en alltför sund frukt för döras förtorkade läppar. De dö liksom: gamle Moses, med blicken på detta underbara : förlöfvade land; hvilket! de så dåraktigt ha sökt i ödemarkerna. Flera gånger kastade Suzanne, förbryllad af min ihärdiga tystnad, förstulna blickar på mig. Så ofta hennes ögon mötte mina, vände hon dem bort: — Denna sjukliga dröm, dessa tankar tröttade mig. Tiden var långt framskriden; jag steg upp. Äfven Suzanne steg i detsamma upp. Jag närmade: mig. henne; jag fattade hennes hand, den jag kände darra, och: jag: kysste henne: på pannan: — Derpå aflägsnade jag mig, utan att säga ett enda ord, likt den som röner inflytelsen af en-magisk kraft och som: hvarken kan eller vågar lösa förtrollningen.s— Verkliga förhållandet var, att blomdoftet hade bekommit mig illa; detta var alltsammans. — God natt, min vän! (Forts. följer.)