Aftonbladet – 3 februari 1853, sida 1

GULDNYCKELN. ) OCTAVE FEUILLET. ÖFVERSÄTTNING. —— Om alltså fru TAthol lyssnade till en tanka på hämnd, då hon spände det gamla fångade lejonet för en landtplog, så har hon förfelat sitt ändamål. Tvärtom njuter jag nu ett slags relativ välmåga; men det är just icke någon sällhet, som du väl kan tänka, det är icke ens gorgfrihet. Ehuruväl jag har upphört att tala derom, George, så kan du vara öfvertygad, att den så högst egna karakteren af min husliga ställning oupphörligt rinner mig i hågen, och då synes den för mig i en högst ledsam dager. En karl som i anseende till en qvinna spelar en så obestämd roll som jag, — såvida det icke för honom kommit så långt, att han betar gräs på ängarna, — han kan: ej njuta ett fullkomligt lugn, Visst icke derföre att mitt hjerta skulle ha upphört att vara det saktmodigaste af alla bjertan; men i ett sådant läge ligger någonting löjligt, — jag säger det rent ut. I öfrigt, bästa George, är fru dAthol alldeles förträfflig i sitt sätt att vara mot mig. Det finns intet slag uppmärksamhet som icke hon slösar på Big: Vi träffas icke ofta; men då vi träffas, är det en artighet och ett fjeskande, som göra Chesny till ett litet Versailles. — Och hvilka förtjusande talesätt sedan! — Hvad ni är intagande denna morgon! ... eller om det är på aftonen: — Hvad ni är söt i afton! — Med ett ord, konversationens alla skatter. Jag hade bedragit mig: det finnes här på orten tre unga män, temligen väl klädda, oförvägna ryttare, goda valsörer, och som bära törnrosor i knapphålet. Man kallar dem: De desr herrarne. Deras systrar ha, om det ——LL ) Se A. B. n:o 22—26.