Aftonbladet – 2 februari 1853, sida 1

dermed säga, att man aldrig bör låta ens skuggan af en qvinna smyga mellan sig och er vän. Utan tvifvel är jag en småaktig man, en förhärdad själ, ett förtorkadt hjerta; mer kan väl detta hindra den heliga sanningen ati trona i dess höga glans? Kan väl detta hindra att din älskarinna ändock bedrar dig, och att, om du ville ha bevis derpå, du då vanligtvis bör söka det i din bästa väns ficka? Ju sällsyntare och dyrbarare en vän är, desto dåraktigare att blottställa honom i en af dessa förfärliga strider, i hvilka man ser äfven de stoltaste själar böjas, liksom stålet böjes i elden. Jag har sett män, otillgängliga för hvarje annan frestelse i lifvet, duka under för den olycksbringande svindeln af detta så ovanliga läge. Så förhåller det sig i allmänhet. Jag vet det, blott emedan man underrättat mig derom. Och nu, har jag väl nu sagt att din vänskap skulle svika, om den sattes på detta prof? Nej. Jag har blott frågat dig, om du sjelf trodde det. Du svarar nej. Det är bra. Jag tror dig. ; Vet du hvad besynnerligt som händt mig? Jag har tråkigt. Det förut så pikanta i min ställning börjar försvinna, min iörnekrona blir förbytt i en nattmössa. Om ett skämt skall i hela tio dagar kunna bibehålla sitt behag, då måste det vara förträffligt; och detta är just icke så förträffligt. Naturligtvis hade jag väntat mig, att Suzanne utan dröjsmål skulle beAlita sig om att göra mig svartsjuk: det var en manöver sedan den gyllene åldern, som sjelfva hennes goda förstånd hade bordt anvisa henne; men ingenting dylikt förmärkes. Man kunde gannerligen tro, att fru dAthol i äktenskapet, så som hon uppfattat det, funnit :den högsta graden af mensklig lycksaligbet, det slutliga målet för sitt lif. Må så varal Icke dess mindre kan jag ej utan otålighet förnimma, att man gjort ett så förfärligt alarm och gifvit tili så starka rop, blott för att låta det stakna dervid. Jag medgaf billigheten af hennes vrede, jag till och med er