Aftonbladet – 2 februari 1853, sida 1

GULDNYCKELN. ) OCTAVE FEUILLET. ÖFVERSÄTTNING. Det började mörkna när vi kommo tillbaka hem. Den lilla :mormorsmössan syntes nu åter på horisonten. Jag bad henne spela för mig en vals. Hon spelade två med mycken raskhet. — Stående med ryggen emot karmen af ett utaf fönstren, som alla blifvit uppslagne på vid gafvel, i anseende till den starka aftonvärman, markerade jag takten med insigtsfull och sjelfbelåten min. — Som det nu är en afgjord sak, att aftonstunden uppmjukar menniskosjälen, och då det likaledes är kändt, att jag är en inbilsk tok, så hade jag beräknat att under denna timma skulle inträffa ett ögonblicks oundviklig svaghet eller rörelse som borde befria två personer från bördan af en falsk ställnipg. Jag hade all anledning tro mig vara sannspådd; ty under det hon syntes med vårdslös hand söka det till hälf. ten glömda temat till en tredje vals, såg jag den lilla mössan lindrigt böja sig ned och handen -derefter stanna orörlig på tangenterna. Ljudet af tunga andedrag, en suck eller en snyftning smekte mitt öra. Jag närmade mig sakta, och sade, i både grannlaga och beskyddande ton: — Suzanne, ni gråter! — Intet svar. Jag närmar mig åter... George, du har mer än tillräckligt begripit att hon sof. EXAldrig skall jag förlåtaj mig den känsla af missnöje, som kom mig att häftigt skjuta unan en af de på pianot stående ljusstakarna. Straxt var hon på fötter och såg på mig med en blick, som kunde ha blidkat en tiger; men tigrarne ba ingen egenkärlek. Så när hade ni gatt eld på er, min söta! sade jag i sträf ton. — Min Gud, hvad jag blyges! muralade hon. — Räckte det länge... jag tillstår att