Aftonbladet – 1 februari 1853, sida 2

sidiga karakter, som i skuggan af den jungfruliga slöjan hade väpnat sig trån huf.ud till fot, liksom en krigare i sitt tält? Har jag i närvarande stund till hustru en uppretad lejoninna eller en klagande dufva, en varelse, alltför tidigt förderfyad eller utmärkt dygdig, en kokett eller en menlös flicka, en rik arftagerska eller en blästrumpa? Det frågar jag mig sjelf. Helt tyst begrundande alla dessa mörka gåtor, spizade jag middag, med god matlust; ty hör mig, George, liksom om du hörde konupg Salomo — det finns ingen kris. 1 lifvet, som. bör. förmå :menniskan att åsidosätta sin första pligt emot sig sjelf, den att nära sig. Långt: derifrån! Ju .allvarsammare ens läge är, desto större förbindelser har den vise, att kraftigt underhålla sig. Oberäknadt att man öfverlögger medan . man äter, så öfverlägger msn sllud bättre, då man har ätit. På eftexmiddagen kan man föröfva brott; på fastande mage begår man endast fel. Dessa grundsatser syntes ej frömmande för fru GAthol. Jag skall emellertid göra henne uppmärksam på, att hon förblandar filet på flundra med blankett på höns. Detta kommer troligtvis sf en smula. närsynthet; men det röjer också brist på smak. -usRöker pi till häst, Raoul? — Detta sades jugt, soma VI stego. ppp från bordet. — rJag röker till häst liksom till fots, min fru, och äfven till sjös, men aldrig i fruntimmers närvaro.n Men jag ber alt ni ville göra ett undantag för mig och att ni vil!e säga till, att man låter sadla Soulouque.r : Efter tio minuters förlopp kom hon tillbaka, klädd i en amazondrögt, som var till färgen ljusröd, men ändå på sätt och vis mörk; hon hade en liten hvit halskrage, schäferbatt och ryttarhandskar. — Se, så, .1åt 058 nu. bege oss afl, Och så bar det afi galopp genom de gamla skogarns, gom sträcka sig, bortom parken, Jag hade gjort mig. ett ganska, medelmåttigt begreppen Suzannes förmåga att rida, helst hon. alltid bade vägrat att visa mig ot prof, derpå; xaen detta var endast beeler jag. vet icke hyad; ty hon rider ;1; och man bör billigtvis tillstö, att nög bagsjuko, ganska vi