modig, men likväl småleende. Hon är tapper, min lilla hustru. Jag var artig ända till affektation; jag borde också godtgöra min ohöflighet att så der i vredesmod skiljas vid henne på den der natten. Då hon märkte att jag hade sådan afsigt strålade hennes ansigte och hon tog med en barnslig glädtighet min arm. Vi flögo utför trappan som två turturdufvor. Hennes farfar, en girlig man, tog emot oss på nedersta afsatsen. Hjertligt sjönko vi i hans armar. Sedan måste vi stiga in i salongen, der de af bröllopsgästerna, som ännu voro qvar, väntade oss, onklar, tanter och kusiner: ett dumt bruk, från hvilket engelsmännen med rätta förskona sina unga fruar. Man emottog oss med hemlighetsfulla miner, hvilka man sjelf ansåg djupsinniga. Suzannes hållning var sådan den borde vara, naturlig och sorgfri. Man beundrade i tysthet denna medfödda värdighet, som i brydsamma förhållanden bibehåller en qvinnes penna lika klar och ren. Efter intagen frukost uppstego vi begge i en vacker namericainen, en triumfvagn, som ag hade insmugit bland bröllopspresenterna, nen hvaruti jag nu likväl ej tog plats såsom segrare. Suzanne tog med sig sin duenna, nin värsta fiende, om mitt väderkorn icke vedrager mig; jag förde med mig Lhbermite, n slyngel som jag tagit i min tjenst, och om skryter öfver att vara lika belefvad zom Falleyrand. Vi begåfvo oss åstad. Vår kusk hade i itt brinnande nit, som han sjelf ansåg beuniransvärdt, utstyrt sig med en mängd broiga band, hvilka på ett löjligt sätt fladdrade ring hela hans person. Den allmänna uppnärksamheten, stegrad af dessa narraktiga ;mblemer, slösade på oss under hela vägen ina vedermälen af en tölpaktig välvilja. Bondolk af begge könen skyndade att ställa sig portarna, eller att visa sig uppöfver trädhäcarna; de vexlade betydelsefulla blickar med vår arraktiga kusk och bevördigade sedan oss jelfva med förbindliga småleenden. Från agnshörnet, der jag satt, visade jag dem ett