STOCKHOLM, den I Februari. I det nyss utdelade häftet af Nordisk Tidskrift förekommer en ganska väl tänkt och innehållsrik uppsats om språkrensning och de svenska landskapsdialekternar, hvilken föranleder oss att till hvad vi för någon tid sedan yttrade i detta ämne ännu lägga några få ord. Modersmålets renhet och förädling är en så dyr angelägenhet att man åt den ej kan offra för mycken tanka eller för mycket bemödande. På samma gäng vi på det lifligaste önska, att vårt ädla och sköna språk måtte afskudda gig alla utländska ord, hvilka, ehuru ganska obehöfliga blifvit detsamma af tankelättjan eller tillgjordheten påtrugade, och genom denna utrensning få frihet att rätt frodas och utveckla sig i rikedomen af sin egen bildbarhet, måste vi med ledsnad tillstå, buru mycket i afseende på en sådan behandling af språket ännu återstår för oss sjelfva att uppnå, äfvensom vi otvunget erkänna de stora förtjensterra i detta afseende hos den, hvilken vi måste betrakta såsom vär egentliga motståndare inom pressen. Att det svenska språket i detta ögonblick bar en gifven drift att befria sig från det utländska långodset och prägla sig nya behöfliga uttryck af den ädla malmen som kallas dess fornspråk, eller uppleta dem i de rika fastän dammiga skattkamrar hvilka stå oss öppna i våra landskapsdialekter, derom äro vi ganska öfvertygade. Det fordras en tämligen lång tid af omyndighet innan ett folk är vuxet att kasta ifrån sig alla de odlingens verktyg som det under formen af uttryck för nya begrepp lånat från andra mera bildade folkslag... En blick på vår gamla bibelöfversättning visar bättre än allt annat huru mycket af denna gkuld vi redan betalat. Långt för detta hafva vi afdankat ord såsom det tyska xomsyss (umsonst), förgäfves eller för intet, — och endast i det högtidligare eller mera bildlika föredraget begagna vi ännu någon gång det engelska varla, (early), tidigt eller hvad som hör till morgonen, och skulle vi med våra första bibelöfversättare tala om kalfvar eller vbenkalfvar, (calves) i betydelsen af vador, skulle väl ingen mera förstå oss. Likaledes hafva vi för längesedan återbetalat det främmande myntet, hvarmed det 17:de århundradets lärda statsmän började sätta den tidens nya politiska åsigter uti omlopp i vårt fädernesland. Vi hafva sedan länge utbytt civiliteten mot en mera fosterländsk egenskap, och ingen diskurrerar vidare om judikaturens sensu eller approberar dess ezplicationem. Afven den rikedom af franska uttryck som efterapningen af utländska hofseder vid olika tidskiften infört i de bildade klassernas hvardagslif och derifrån i skriftspråket, är nu till största delen försmådd, och om en mängd utländska uttryck ännu begagnas så väl i böcker och tryck, som i den dagliga sammanlefnaden, har denna ovana intet skydd i goda .onen, och ger, såsom vi hoppas, dagligen vika för något. bättre. I eit afseende måste vi dock vidblifva att örsvara rättigheten till upptagande af utländska ord, nemligen för vetenskapens och den vögre odlingens behof. Den förras uttrycksörråd kan saklöst ökas genom lån då det cke egentligen angår de större massorna, och let är vigtigt att nya begrepp i hast kunna å lättfattliga beteckningar i alla språk. TI afseende på de begrepp som ingå i allmänna dlingen är förhållandet någorlunda lika, blott ned den skilnaden att-de mycket lättare ingå det allmänna språkbruket och bilda sig efer dess fordringar. Alla språk kännas vid xd sådana som kredit, kapital, maschin, indutri 0. 8. v., och intet behöfrver förkasta dem. Je äro således verldens allmänna egendom. Då, såsom vi tro, det i vår närvarande oding finnes en bestämd benägenhet att rensa årt språk och utveckla dess egna rika tillKONSERT SRS SKENET