män. Så mycket det låter sig göra, midt under den nu rådande ideförvirringen, bibehåller j i deras fulla uppriktighet vår: naturs evig: instinkter, dess ursprungliga och sanna känslor. J förblifven länge unga; i djupet af e själ bevaren j alltid något af hjeltars beun dransvärda barnasinne; j ären det bästa sor återstår för oss, vare sig antingen att hederskänslan, den enda religion som fortlefver, af er vinner ep etringare dyrkau, eller att eri dödsförakt innebär för er ett slags skyddande helighet; vare sig måhända ock att fäderneslandets gamla bild, som ännu finnes afpröglad på fanan, bibehåller i.era hjertan, liksom för era ögon, en af pligtens heligaste symboler. Men hvad som mest af allt beskyddar och räddar er är hvad jag härom dagen sade: rättesnöret, oket som man pålagt er. Huru mensklig ock källan är till denna myndighet, som beherrskar er, så behöfven j blott erkänna den för att den straxt blir välgörande för er; det är nog att er själ och ert förstånd ge denna hyllning åt en högre grundsats som Len viss mån gjort sjelfva deras underdånighet till ett vilkor för deras styrka. Ja, vid himlen! jag har nu sagt dig allt; det finnes en man sora jag låtit lyssna vid dörren till min brudkammare och låtit honom höra saker, hvaråt de döda vore i stånd att skratta på min bekostnad! Hm, George!... Mentag nu ej fel: hon älskar mig ändå. Man förer icke så lätt bakom ljuset en otrosen, förhärdad, såsom jag. Hon älskar mig, säger jag dig. I följd af denna lilla sanning synes vårt äfventyr, gom i början var så förvänande, nu hotas med. en snart förestående, helt vanlig upplösning. Detta vågar jag förespå dig: ; Det var på förhand öfverenskommet att vi redan dagen efter bröllopet skulle flytta till Chesny. Omkring klockan nio skickade fru VAthol till mig. såsom deputerad sin gamla f, den jag heist ville kalla trollpacka, för att vedja mig att infinna mig hos Suzanne. Jag ann den sednare något blek, något vankel