till den skulle begagnas, den stackars lila nyckeln! RåouL. Jag törs ingenting fråga er, Suzanne. SUZANNE. Ni förtjenar icke att få veta det . Ni gör ganska rätt. Och för öfrigt skulle det blott förefalla er besvärligt. ..Det är bara ett ytterligare lappri. (Hon viker något upp sin ärm och visar konom ett guldarmband, hvilket hon vrider omkring armen medan hon talar.) Det var en ide jag fick. ..Den som tager af mig det här armbandet. . honom skall jag älska . .. och han måste äfven älska mig ...då skall han bli min beherrskare . .. gif mig tillbaka den lilla nyckeln. Raour, (lemnar henne nyckeln och närmar sig, i det han säger i öm ton): Ni skall således aldrig ge mig den åter, — aldrig, Suzanne? SUZANNE (stiger hustigt upp). När jag funnit min roman . .. Det är mycket sent, min herre, det är till och med redan dager; jag är utmattad af trötthet. Raour (som stigit upp, med vrede): Jag är trött liksom ni; låt oss då göra slut på det här, min fru . . . Jag vet icke hvar jag hade mina tankar. Jag förstår er, ehuru något sent. Ni vill att vår äkta förening skall likna en sådan i Ludvig XV:s tid? Må göra! Var blott så god och kom ihåg, att den tidens damer, hvilkas fina vett ej kunde jem-! föras med er öppenhjertighet, åtminstone hade talangen att förena sin sjelfständighet med aktningen för det namn som de buro. I öfrigt kan ni i detta afseende påräkna min fullkomliga likgiltighet. Sök nu er roman, min fru, finn den också; jag väntar min hämd blott af er framgång. (Han går hastigt åt dörrn till.) z SUzANNE (med knappt hörbar stämma): Är detta . . den goda vänskap ...gom ni lofvade mig? Raovr. Ni måste förlåta något, min fru, åt en man som plötsligt ser sin lyckostjerna förvandlas i en löjlig raket... Hädanefter, Jag svär det, hädaneiter skall ni icke mera ha skäl att beklaga er öfver min hetta. Jag kys