Aftonbladet – 31 januari 1853, sida 1

tankar om er sjelf: ert samtal med herr de Vernon synes er vara så öfverlägset och så litet lämpadt efter ett fruntimmers vid min ilder förstånd, att det efter er åsigt skulle ha behöfts en tolk för att kunna förklara mig den djupa betydelsen deraf? — Jag försäkrar , att detta icke varit nödigt: jag har ganska 1 begripit på egen hand. Jag är icke ; främmande för lifvet och för verlden, som 11 föreställer er. Raour. Aha!... Och hvad är det då för n få, som så väl och så hastigt har undervisat er? SUZANNE. Den der fåeny efter ni begagnar letta ord, har ni ofta sett hos mig, fast ni roligtvis icke har bemärkt henne. Raour (föraktligt). Kanske en domestik? SUZANNE. Ja, just så. Denna domestik, iom jag värderar och högaktar mer än de lesta lärare, hon har uppfostrat mig i min nors ställe. Hennes enkla förstånd och henles välmenande stränghet har jag kanske att acka för ett mognare omdöme och större sjelftändighet än ni skulle ha önskat finna hos nig. För öfrigt har jag olyckligtvis redan i lera år varit liksom fru i huset; och om också len egenskapen icke lärer oss någonting så närkvärdigt, hemtar likväl en ung flicka deraf issa allvarsamma vanor, som sprida ljus i ennes förstånd. Midt under sina ungdomsrömmar gör man allvarliga betraktelser, och: nan lär sig att se många saker från den rätta. dan... Ni synes förvånad öfver det språk. 7 för? . .,. Hvilka besynnerliga tankar hy-oc xi då om oss fruntimmer? ... Det finns nappt någon ung flicka bland dem, som ni ned så mycken stolthet hänvisar till deras: anliga sysselsättningar, det finns knappt nå-on enda sådan, som icke vore i stånd at äga er hvad jag nu har sagt er, om hon bars ågade det, och att uthärda hvad jag uthärar, om Gud pålade henne det som ett straff. Raour (i mera sakimodig ton). Suzanne; jag; er, låt oss en smula resonnera öra saken.. id er ålder öfverdrifver man allt; Låt oss: ntaga att i detta fatala samspråk, som en slump