Aftonbladet – 31 januari 1853, sida 1

aflägger ni masken, min herre, jag hade inte förr sett ert rätta ansigte. Raour (häftigt). Ni är tokig? SUZANNE (saktmodig och nedslagen). Nej, nej; lugna er. Jag har aldrig i min lefnad varit så förståndig. — Jag ber, var ni lika lugn som jag bjuder till att vara. — Raoul, för en half timma sedan hörde jag i trädgården hela ert samtal med er vän. . Gud skall veta att jag icke trodde denna obetänksamhet kunna bli så farlig, som den sedan visat gig vara. Jag önskade icke erhålla detta bedröfliga ljus, som ni har spridt i min själ. Kanhända bör jag ångrr, alt jag vunnit denna upplysning; men det står icke mera i min förmåga att omintetgöra den; och ingenting kan jemföras med det förakt jag borde hysa för mig sjelf, om jag ej efter en sådan underrättelse i mitt förhållande mot er afvek från den undergifvenhet jag i min okunnighet hade lofvat r. RaouvLr (går upprörd at och an och stannar emellanåt framför Suzanne). Tala! Hvilka äro era planer? SUzANNE, Jag är icke särdeles hemma ilagfarenheten; var derföre så god och svara mig uppriktigt: Fins det icke någon lag, som förmår att upplösa band, så lättsinnigt knutna? Och kan man utan vanära ta sin tillflykt till denna lag? RaouL. Jag är sjelf ganska okunnig i dylika saker: allt hvad jag kan försäkra, är, att minsta steg i denna riktning vore en objelplig skandal. SVzAnnE. Och ändå är detta giftermål cc hån; det är af noll och intet värdes RaouLr (stannar häftigt midt framför henne). Hvem är det väl som så har upphetsat ert sinne? Säg då! Hvem har väckt hos er dessa tankar? Hvem har tillhviskat er dessa oförklarliga ord? SUZANNE (med samma lugna och saktmodiga allvar). Hör på Raoul, ni har bedömt mig orätt, efter hvad jag tror i mer än ett hänseende. Mitt hjerta är oerfaret; det började slappa först i går, det är sannt; men för öfrigt skattar ni mig alltför ringa. Ni har höga