Aftonbladet – 31 januari 1853, sida 1

GULDNYCKELN. ) OCTAVE FEUILLET. ÖFVERSÄTTNING. GrorGE (med oro): Nåväl? Raovr. Nåväl, hvad skall jag. söga dig? Suzanne är en bra flicka, begåfvad med skönhet och värd att älskas; men hennes behag äro likväl ej nog himmelska att de kunna ega den trollkraft som hade erfordrats för att utplåna alla spår at det förflutna . . . Ack! långt derifrån uppväcker hon mina bittraste hågkomster, hvilka uppresa sig mot henne sjelf. Hvarje åtbörd af henne, hvartenda af hennes anletsdrag, af hennes hvardagsuttryck — arma flicka! — de påminna mig . . . hvem? . . . det vågar jag icke säga, men i alla fall är det liksom om en ond ande -hviskade mig-i örat förhatliga jemförelser, obehagliga likheter, som låta mig se i henne blott-en kall-kopia, tagen efter tio andra . . . en qvinna efter andra qvinnor. . .Ah, du harmas på mig? GEORGE.: Tala icke nu deroms Säg mig bara om detta giftermål, denna: förening, beseglad inför Gud, denna högtidliga ceremoni, som rörde mig till tårar, sög mig om den icke har gjort något intryck äfven på dig? RaouL (som återtagit. sin vanliga kalla och särkastiska ton). Förlåt; men åtminstone icke det intryck som jag hade väntat mig. Först och främst, när den der embetsmannen, hvars stora, trinda figur gör honom nästan löjlig, när han med sin knubbiga hand sammanknöt vårt föreningsband, och sedan när. den der presten, lika klentrogen gom jag, vid foten af ett ödsligt altare och på det tomma heliga rummet välsignade mig med den gamla öfliga åtbörden . . då tillstår jag attjJag frågade mig sjelf hvarföre jag med dessa herrar dref ett sådant gyckel; och jag hade sannerligen svårt för att under en allvarsam och högtidlig uppFale ) So A. B, n:o 22 och 23.