Aftonbladet – 31 januari 1853, sida 1

ögon nägra steg tillbaka, liksom dertill förmådd af en helt ofrivillig känsla. — Raoul stannar och säger i mild och bönfallande ton: Suzanne... flyr ni mig då?... Är ni rädd för mig? SUZANNE (upplyfter hufvudet och ser på honom). Nej. RaourL. Det tror jag också... Det är i sanning endast jag som har sköl att frukta! Dessa ungdomliga behag förödmjuka mig; denna utmärkta skönhet oroar mig... Jag skall bli svartsjuk, Suzanne! — Hvad hon betraktar migl!... (Han tager hennes kand). I sanning, ni är blek, och ni darrar, mitt söta barn, SuzAnnE. Det är ingenting. (Han förer henne långsamt fram till en divan, som upptager hela den. ena sidan af rummet; han stannar. emellar åt, för att småle åt Suzanne. Höon sätter sig och han sätter sig bredvid henne.) RaouL. Suzanne, ni är min hustru inför Gud och menniskor; men säg mig, är jag väl er make, efter ert hjertas val? SuvzAnne. Och ni, min herre, älskar ni mig? . Raour (småler ännu). Huru?... Min frul... Är ni ännu så anspråkslös eller redan så missrogen? Ack! Det behöfs blott ett ögonolick, för att låta pålögga sig era ljufva bojor; nen en mans hela lif skulle ej räcka till, för tt kunna bryta dem. SRTANNE. Skall detta betyda att ni älskar nig Raour (beiraktar henne med någon förvåning). 3esynnerliga varelse!... Ja, jag älskar er, ch mer än jag ansåg möjligt. SUZAnNnE. Men hvarföre detta småleende?... San ni då icke säga mig det allvarsamt? Raovr. Allvarsamt och med ömhet, belagsjuka flicka, jag älskar er! .SUzANNE. Godt; ni är åtminstone belefvad. Jag ville bara se med hvilken uppsyn en man kulle säga en osanning. — Släpp min hand, ag ber.. (Raoul stiger långsamt upp och riktar! å henne en vred blick; kon återtager): Ah, nu :