Aftonbladet – 31 januari 1853, sida 1

syn dölja den vilda skrattlust som hotade at utbrista öfver mina läppar... Tron, min vän tron är hvad som saknades. Jag hade ickt tänkt på detta; nu afstår jag derifrån. Se så George, farväl nu! Klockan slår tu, Et längre dröjsmål skulle ge våra vördnadsvärde slägtingar anledning till prat. Det finnes tvi eller tre. verkliga prydnader bland dessa; ha du bemärkt dem? ,.. Se så, farväl nu! GrorGge, Farväll Jag vet icke hvilkendera af er begge som är mest att beklaga. Raour. Uppriktigt sagdt, så tror jag ändå att det är jag. — Dessa gräsliga saker ärc liksom förseglade bref för den unga flickan; man bekymrar sig icke öfver det som mar är okunnig om. GzEorGE. Lofva mig att skriftligen meddela mig fortsättningen af allt det här; ty jag håller i alla fall utaf dig. Raour. Tack, Georgel — Ja, jag skall skrifva till dig; men någon fortsättning blir det ej. Hvad skulle det. väl bli för fortsättning? ... . Nej, nej, det är slut. med: detta. God natt!... Vi träffas i Fontainebleau, icke sannt? (De trycka hvarandras händer. George försvinner i allen; Raoul går åt byggninyen till.) BRrRUDKAMMAREN; En dörri fonden; två sidodörrar. — Suzanne står vid kaminen; hon är ännu i full toilett; men hon har aftagit brudkronan och slöjan. En af sidodörrarne står på glänt. Suzanne småler och ger med handen ett vänskapligt tecken åt någon, som försvinner genom denna dörr, samt strax derpå stänger den. Den unga frun, som nu är ensam, söker uti en kopp, som jemte andra saker är upphängd på en nchåtelainen, ett litet kors; hon tager det och kysser det flera gånger. — Ett lindrigt slag på fonddörren tycks förorsaka henne en viss oro, som röjer sig genom en ryckning på ögonbrynen. — Efter några ögonblick öppnas dörren och Raoul inträder. — Då han närmar sig Suzanne, tager hon med nedslagna