dens brott att hafva förringat Vvördnaden till och med för detta heliga: ord. Raour. Visserligen; och jag finner, George, att vi begge ännu förstå hvarandra. Hör på: jag har icke den nu mera alltför gängse svagheten att, af hat till sjelfsvåldet, afsäga mig sjelfva friheten och dess många välgerningar; men jag har icke heller den olyckligtvis också allmänt rådande stoltheten att, liksom en afskyvärd träldom, förkasta hvarje tro, hvarje rättesnöre, hvarje moralisk disciplin, alltifrån tron på Gud, ända till vördnaden för vår mor eller vårt fädernesland! De dårarne! Dessa känslor, dessa pligter, dessa evinnerliga ok, som de vilja frånsöga sig och afskafta, de utgöra sjelfva vilkoren för vår styrka, de äro sjelfva den menskliga storhetens första häftyg: man vill krossa dessa fjettrar som binda oss; men man krossar i stället rötterna för vår tillvaro. Ja, sådan är den verld ;hvaruti jag har lefvat, och jag må fördöma den huru mycket som helst, så har jag likväl lefvat af dess lif, insupit dess gift. I den -verlden, George, finnes blott en utväg att rycka våra ädlaste förmögenheter undan den hvirfvel, i hvilken de äro nära att indragas, att bevara deras integritet och kraft — det är arbetet. Denna individuella pligt man skapar åt sig, ersätter visserligen ej: de stora, så väsendtlige och för alla gemensamma pligter, hvilkas väl: görande tvång ensamt kunde förmå att bringa bjelteraodet eller snillet till mognad; men der I koncentrerar icke dess mindre på ett välgörande sätt vår själ och vårt begrepp; och or I den också icke särdeles högt uppstegrar de: ras kraft, skyddar den dem åtminstone för er Itotal upplösning. Nåväl, ingen pligt, inte larbete har skyddat min ungdom; och sysslotlösheten, så förderflig i alla tider, är dödande i vår tid. Se detta, George, har jag vela -Jmeddela dig; och huru mycket jag än blyges öfver dessalånga fraser, skall jag likväl e långra dem, om de förmå att ge dig ett be: Igrepp om min olycka, och at i någon mår Jursäkta min förnedring. Gxorax. Raoul! du må gerna förtala dig