Aftonbladet – 29 januari 1853, sida 2

var -hvad-jag för ett ögonblick sedan fann dig vara, en ädel, brinnande intelligens, — en stolt, älskande, eldig själ, mäktig af all möjlig sjelfuppoffring och värd att älskas med ömhet. Raour. Nej, nej ...jag begärde ej så mycket af dig, men ditt minne, ehuru partiskt det är, vitsordar i alla fall, att det på den tiden hos mig fanns lyckliga anlag, som om de fått utvecklat sig i skydd af något slags rättesnöre, bort lofva åt min framtid några talanger eller några dygder... Sysslolösheten tog i besittning dessa anlag, oeh det skingrades och kringströddes för himlens alla vindar. Det är ingalunda min afsigt, George, att förtälja dig en rumlares alldagliga historia, eller att meddela dig de vanliga resultaterna af en overksam och utsväfvande ungdom; — jag ville blott antyda för dig den så egna och bedröfliga karakter, som vår nuvarande tid ger åt ett sådant lif. Jag tror sannerligen, att man måste gå tillbaka ända till det mörka kaos, som bildade en öfvergäng till de nyare åldrarne, för att kunna påträffa en tid i hvilken man, såsom i den ruvarande, bar misskänt den Försynens lag, som beherrskar hela vår moraliska och intellektuella verld: jag menar myndigheten, tygeln, tron. Du har troligtvis funnit, att vår själsoch vårt förstånds krafter behöfva, för att kunna styras till dygd eller snille, en viss tryckning of.anifrån, som aldrig felatsdem så mycket som nu i dag. Vi ha utan tvifvel samma förmågor som våra förfäder, men det är kraften att använda dem jsom fattas oss. Ingen varaktig vind fyller våra segel, Vi löpa samma fara som ett öfvergifvet skepp, hvars roder och tackling, äninu oskadde, ge vika för vågornas och vindens Ivexlande och stundom stridiga nycker. Såljunda tjena nu de kraft-: och räddningsmedel. I hvarmed det var begåfvadt, blott till dess för Iderf; sålunda gå vi ock. våra: missöden til mötes — ett skepp utan lols, och mennisko! jutan Gud! — Det är friheten! säger man; må så vara... men då är det den blindes frihet Groror. Ja, det är ett den nuvarande ti