Aftonbladet – 29 januari 1853, sida 2

Raour (försmädligt skrattande). -Håghå, hå! .... de militärerna, det-är sannerligen, liksom om :de. hade krut i blodet, — och deras ord äro bitande som: stål! GzEorGE. Farväl! Raour (håller-honom: qvar med styrka och säger, i det han sänker rösten). Innan du lemnar mig, George, så låt din hand ett ögonblick. hvila på mitt hjerta; under denna redliga hand skall det kanske återvinna en smula värma och ungdomseld. GzEorceE. Hvad säger du? Raour. Hålballtid af mig. Jeg är olycklig; men jag är icke nedrig. Detta språk som du nu billigtvis finner så stötande, det har redan länge varit mitt hvardagsspråk; det har varit liksom en öfvermodets mask för den förtviflan, som tärt. på mitt lif, men aldrig : förr än nu har jag behöft att förställa mig; ty det är sjelfva döden som bor der inne! (Han slår på sitt bröst). GzEorcE. Min Gud! Hvilken olycksalig hemlighet döljer du då för mig. RaouvrL (med bruten röst). Ingen hemlighet ... ingenting! Jag har lefvat, detär allt. Jag önskadej att någon gräslig olycka hade slagit ned på mig; jag skulle kämpa, — jag skulle strida, — jag skulle ådagalägga mod! .. . Men nej, jag dukar under för ett namnlöst, ohjelpligt ondt; man kan icke -omintetgöra det förflutna, och det är just det förflutna som dödar mig! Jag har tillbragt en tygellös ungdom, midt uti en verld utan tro, — ingenting. vidare, min vän, och: hör nu huru långt det kommit med mig. GzEoreE. Allt det der låter högst besynner: ligt, och jag har nästan svårt att förstå dig. RaouL. Ah, det är derföre, ser du, et alltsedan vi voro i skolan, vår. gemensamma utgångspunkt, ha vi följt två helt olika vägar: du har. förknippat dit: lif med den herrliga förbindelsen af en bestämd pligt,en disciplin, — och jag deremot . ..Men först måste du säga mig, om: du minnes hurudan jag var för tol år sedan. Gzorex., Hurudan du då var, Raoul? Du