Aftonbladet – 29 januari 1853, sida 1

Raot —c uon väl eljest kunna vänta sig, min bäste vän? Suzanne har blifvit. uppfostrad för landthushållning, och detta är ingalunda hvad jag minst värderar hos henne. Aktenskapet är för henne biott äktenskap; en aan är för henne en man — ingenting viare, GroreE. Men hon är ännu icke tjugu år, den lilla landthusbållerskan; ungdomens eld fiammar i hennes öga. Och hvilken ung flicka, helst då hon blifvit uppfödd i öfverflödets beqvämligheter, har icke i äktenskapets himmel byggt sina förtjusande luftslott! RaovzL. Nå, om än så vore? ... Borde väl jag, för de griller hvarmed du utstyr unga flickor, förnöta mitt lif i ett evigt ungkarisstånd? GEORGE (stiger hastigt upp). Ah! (F deisamma lutar Raoul sig ned och synes omsorgsfullt söka efter något). Har du tappat något? Raour. Ah så godt som ingenting . .. Der bär jag det. — Se på! Se, — nota bene om du kan se det här: det är en mikroskopisk klenod, en liten guldnyckel; min hustru gaf mig den i dag på förmiddagen mycket högtidligt och mycket hemlighetsfullt . .. den tycke vara mycket dyrbar. Jag hade helst varit denna skänk förutan. Allt sådant der lappri förefaller mig odrägligt. GEorGE. Raoul, nu skall jag säga dig farväl. Raouvr. Nå men, i hvilken besynnerlig tön Su yttrar det der; äro vi osams, bästa George? ! BORGE. Nej; men det smäörtar mig wverkgen att höra dig tala så. Du bar i femton år varit min bäste vän, Raoul ... du barännu fastare tillknutit vårt gamla vänskapsband med en ädel handling, för hvilken jag skulle vilja appoffra åt dig mitt lif... nåväl, Jag tror sannerligen, att jag skulle kunna glömma alltsammans, — ja, till och med, att du för mig var gjutit ditt blod, — om jag längre hörde lig tala om de ädlaste känslor. . .ja, äfven om din unga makas heder, med detta låtsade glada lynne, med denna en utsväfvande ung mans förmätenhet.