Aftonbladet – 29 januari 1853, sida 1

Raour (allvarsamt). Ett mörkt torn? GrorGE. Nej, men åtminstone otillgängligt. Raovr. Nå, det vore ett slags sjelfmord, det som andra... Sitt ned här ett ögonblick... Här doftar så angenämt. (De sätta sig på bänken.) Nå väl, bästa George, hon är då i din smak, min hustru? GzEorcer. Hör på, och skratta icke åt mig; den dagen, då du räddade min brors hf, ställde jag till himlen en bön, — en krigares bön, en af dessa brinnande böner, som oftare än man tror utgå från vårt hjerta i farang och stridens, i dödskampens eller segrens ögonblick: — Jag bad ifrigt till Gud, att han ville öfvertaga min brors skuld, och öfverhopa dig med lycka. Raour (berörer lindrigt hans hand). Du är ung, du. GrorGE. Då vi dödliga icke förstå att rätt uppskatta denna verldens sanna goda, öfverlemnade jag åt Försynen att närmare bestämma målet för de önskningar jag hyste för dig... Nå väl, min vän, då jag för några få! ögonblick sedan, i denna stora herrliga kyrka, der själen stämmes till andakt, såg begges era händer förenag för alltid, jag vet icke hvilken besynnerlig förvirring som då plötsligt kom på mig: mina ögon fylldes aftårar; jag erfor en nästan öfvernaturlig rörelse; jag darrade af glädje; det var liksom om något hade sagt mig, att min bön blifvit hörd och att min skuld var gäldad. Raouvr (kallt). Hm!... vet du, att med sådana der ider borde du gifia dig. GrEorGE. Med sådana idder bör jag tvärtom ej gifta mig, såvida det icke någorstädes finns ett annat exemplar af din hustru, hvilket jag ej kan hoppas. RaounL. Nå men, hvad finner du då. så högst ovanligt hos min hustru?... Hon är visserligen rätt hygglig, hon är behaglig, det kan icke bestridas; men din häntyckning är ialla fall inte på sin plats. å GEorGE. Se så, bästa Raoul, gör dig icke till för mig; tillstå, — jag kan försäkra dig,