Aftonbladet – 28 januari 1853, sida 2

JEANNETTE (med rörelse). Min goda, älskade Suzanne . . . tack... tack! SNR Svzanse. Och detta ville jag säga dig här, på denna plats, i skuggan af,dessa jasminer, vid denna trädgårdsbänk,.. Vet du hvarföre? Sitt ned; och. hör på... .då. skall du kanske lättare kunna erinra dig... Minns du nu?... Ah, hon minns icke; detär likväl ännu bara ett år sedan dess, och för mig, för mig är det liksom det varit i går. JEANNETTE. Vänta, vänta då. . SUzANNNE. Natten utbredde sig; jag satt liksom nu med hufvudet lutadt emot handen, och var så tankspridd, att jag icke hade hört då du kom. Vid ljudet af din röst spratt jag till. Du sade: Det är förbi! Jag mister min Suzanne! ... Då steg jag upp. Du bad mig åter sitta ned vid din sida, och du sade vidare: Hör på, min Suzette, om ditt hjerta råder dig dertill, så gift dig, mitt barnls JEANNETTE (leende). Och detta fann ni så förfärligt? SUzZANNE. Jag kan icke neka dertill; men ännu förstår jag ej hur du kunnat gissa hvad det var zom sysselsatte mina tankar. JEANNETTE. Åh, var det då så fasligt svårt? SuUzZANNE. Nog af; jag begrep det icke, och jag var.så förvirrad; då fattade du begge mina händer för att lugna mig och sade till mig: Det är ingenting ondt i det, min lilla Suzanne; men kan man få veta namnet på deh unga herrn? Är han mörklagd? Arhan ljuslett? Är han en prins?..., Han var ingen prins, Jeannette, och ännu hade hbaninte något namn: jag älskade ingen Viss... Jag älskade, det var allt. Jag kände icke mera ligen mig sjelf. Jag hade icke mera lust för någonting; jag ville ständigt vara ensam, för att Jostörd få öfverlemna mig ät mina dystra tanIkar. . Jag blygdes öfver, att jag kunde likna dessa fadda romanhjeltinnor vi så ofta skrattat låt, då vi på vinteraftnarna sysselsatte 088 med läsning. Och likväl hängaf jag mig. åt denna tjuskraft som förödmjukade mig, men hvaraf jag ändock berusades... Heit instinktmessigt följde jäg min vanliga lefnadsstråt; men jag Ihvarken såg eller hörde något af det verkliga lifvet. Oupphörligt tyckte Jag mig liksom be döfvad af uppenbarelser; de;-talade till mig, men jäg vågade icke svara dem. Jag kom