Aftonbladet – 28 januari 1853, sida 2

SvzANnnE. Jag fruktar bara en sak, Jeannette: att jag icke är honom värdig. JEANNETTE. Åh, hvad säger ni? SVvzANNE.Han har ett lejonbjerta, Jeannette! Jag hörde berättas en bragd af honom i Afrika; den der unge officern, som satt bredvid min tant vid bordet... herr George de Vernon, han talade om det der för: oss; du vet ju, det var den der unge mannens: bror, hvars lif han — Raoul — räddade... JEAnnETTES Det var sannt; jag ville fråga er en sak: har herr Raoul VAthol varit militär? SvzaAnne. Nej, visst icke... och just det är högst besynnerligt... Han for till Afrika, för att der helsa på herr de Vernon, sin skolkamrat. När han träffade de Vernon, skulle den sednare bege sig åstad på en expedition, en razzia, jag vet icke hvilket... Raoul följde med, såsom amatör, för ro skull... det är oerhördt hvad de: karlarne ha för ett mod! — De kommo upp i bergen, och der stötte de på fienden. — Herr de Vernon, som sjelf ble! sårad och föll af hästen, såg på sin unga bror, — som han förgudar, efter hvad dei tycks; — han såg honom kämpa ensam emot ett helt dussin araber; då ropar han: — Hitåt, Raoul! Raoul var en tjugu, tretti steg uppöfver honom... en nästan lodrät klippa skiljde dem åt... han sporrar sin häst, och han rider... nej, han slår ned som åskan! Man kan svindla, bara man tönker derpå... Nog af, Raoul räddade dem begge. — Min fröken! Min fröken! — sade herr de Vernon, — den der dagen såg jag ett underverk, — jag såg en Gud!... Och när jag nu tänkte på, Jeannette, att denne så tappre, denne förfärlige man låg ödmjukt knäböjande vid min sida, nästan vid mina fötter!... Ja, jag älskar honom, jag älskar honom verkligen. ; JEANNETTE. Ingenting är bättre än det... och jag skall visst inte beklaga mig deröfver! Jag ber er bara, nådig fru, lyd gamia Jeannettes råd: älska honom hur mycket som helst, — men: säg honom det inte, åtminstone inte så som ni sagt det åt mig. Suzanne. Ack, min Gud! Fur kan väl sådant falla dig in! Huru vill du väl att. jag skulle våga det?... jag -känner honom ju knappt! Emellertid så äro vi nu man och hustru... är det icke ändå litet besynnerligt,