Aftonbladet – 27 januari 1853, sida 2

fattar genast misstankar; nå det är inte svårt, blott man ser bofvens ansigte. Han tar zigenaren i skarpt förhör, ban hotar honom, och denne, medveten af sitt brott, förskräcks, rymmer och lemnar flickan. Jag hade till och med tänkt att låta honom begå något nytt brott, för att få honom på fästning och på det sättet bli honom qvitt för alltid, men jag -beslöt ändtligen att öfverlemna det till hang eget afgörande. Till flickan vågar han sig ändå aldrig, och då är jag nöjd. Flickan blir upptagen som eget barn af det gamla paret. De äro ej hennes föräldrar, men de bli det snert i ordets varmaste bemärkelse. Och det miste ju så gå, jag förstår nog, hur den aldrig förr rönta godheten mäste verka på det milda barnet, och hvem skulle då kunna emotstå henne? De ge henne uppfostran, god, hjertlig, ändaroålserlig, men ej grann. Jag vet ej en gång om hon får ordentligt och konstenligt lära sjunga, eller om det blott är naturen och hennes egen känsla gom vidare utveckla hennes sköna röst. Hon växer upp, frihet och glädje utbilda hennes växt till fuilkomlighet. Hennes skönhet, hennes bjertliga mildhet, hennes tjusande talang eröfra allas hjertan. Slutligen kommer en ädel yngling. .l. En ädel yngling! — hvarför ej jag sjelf? Men nej, det går ej an. En ädel yngling är jag visst, gudbevars! derom kan aldrig bli någon tvekan; men om tio år är jag ej mere : yngling. Nej, jag måste försaka, jag är ej ovan vid det, Emellertid har åratal igenom fickan för svunnit, ej ur mitt minne, det är ej. möjligt men ur min åsyn. Blott af en händelse åter I finner jag henne en dag gom lycklig maka IHon bor pu sjelf på gården, gom hon är! lefter gina fosterföräldrar. Jag igenkänne Jhenne genast, englablicken kan. ej. glöramas och har ej förändrats; hon kan ej igenkänn: