Aftonbladet – 27 januari 1853, sida 2

slottet, befaller att tillaga ett bad för henne, afkläder henne med egna händer, och upptäcker på det sättet födelsemärket. Grefvinnan svimnar af förtjusning, men man dör ej af glädje, hon kommer sig snart, och låter tillkalla sin man. Grefven blir lika förtjust, men svimmar ej. Zigenaren blir förhörd och måste bekänna. Han får sitt straff, eller föräldrarna förlåta honom i glädjen öfver deras återfunna barn, det öfverlemnar jag fullkomligt åt deras godtycke. Så der hade jag bestämt händelsernas gång, men snart var jag ändå ej rätt nöjd med min skapelse. Jag säg den stackars flickan gå så främmande i de granna salarna. Den ovana prakten skrämde och kylde henne. De kalla, iyckönskande , fremmande ansigtena gjorde henne förlägen. Efter den första föräldraförtjusningen kommo ceremonierna och decencen och formerna, i hvilka den grefliga fröken skulle inpassas. För mig var hon fullkomligt förlorad ; hur skulle jag ha blifvit emottagen i en sådan societ? Och jag ville dock så ogerna förlora henne. Jag blef missnöjd, och öfverkorsade hela planen. Men omöjligen kunde jag qvarlemna flickan i de händer, der hon nu befann sig; jag måste börja på nytt. Är jag då sjelf så förbländad af höghet och glans, att jag ej kan finna någon lämpligare plats för min skyddling? Och är det då så nödvändigt för hennes lycka, att hon återfinner sina föräldrar? Kanske bös sorgen redan lagt dem i grafyen, kanske vore det bättre att hon aldrig lärde känna dem. Nå väl, ännu en liten, liten tid måste. jag låta henne släpas omkring af sin plågare. Men en dag stanna de vid entemligen vacker gård på landet. Det är en gemmal afskedad militär som tillikesmed sin hustrr bebor gården, Det ären sträng man, den der kaptenen; har