Aftonbladet – 27 januari 1853, sida 2

mig. Hennes man är en aktningsvärd menniska, som hjertligt älskar och värderar henne. Jag blir snart vän i huset. En afton, under förtroliga samtal, berättar ag henne leende, huru jag sörjt för henne alitifrån hennes späda barndom, ända ifrån den dagen då jag säg henne så olycklig på Drottninggatan. Vi le tillsammans öfver hur underbart ödet fogat allt precist så, som jag Jå drömde mig det. . Snart ser jag henne med en liten flicka på sitt knä. En flicka måste det vara att börja med; en gosse kan aldrig bli så fullkomligt lik sin mor. Moderskärleken tillägger ännu en gnista af skönhet i blicken. Jag har stått fadder åt den lilla flickan, det förstås. Snart växer hon upp, sin mors glädje och afbild; äfven hennes röst lofvar att bli lik hennes mors. Ack, med hvad förtjusning jag sitter och beiraktar dennas ansigts-uttryck, — en blandning af glädje och sorgliga hågkomster, när hon upprepar för sin lilla dotter de små singer hon sjungit i sin egen olyckliga barnom. Åren framflyta i ostörd, lugn glädje; jag åldras tillsammans med familjen — det är ett herrligt Lif! På henne märker jag knappt att hon åldras. I Nu var jag temligen nöjd med det öde jag beredt den älskade flickan, så mycket mer nöjd som jag gifvit mig sjelf en ej alldeles obemärkt plats vid hennes sida; och i tre, fyra veckor var jag dagligen någon stund sysselsatt att pryda taflan med nya, sköna detaijer. Våren hade fremskridit och stod nu fullväxt i all sin herrlighet. En solklar eftermiddag gick jag ut till Haga, för att fullt njuta af den nyvaknade naturen, Hjertat val