Aftonbladet – 27 januari 1853, sida 1

bringa pengar åt sin plågare? Hade han ej — hu! han blef mig allt vidrigare, ju längre jag fortsatte tanken — hade han ej redan lärt henne, tvingat henne att tillgripa hvad hon kunde åtkomma? Och jag såg framåt. Ännu några år skulle blott misshandling och nöd vara hennes följeslagare, men snart var hon en fullväxt, skön flicka, och kunde med vinst säljas till någon vällusting. Då borde hon väl redan vara så mycket förderfvad, att handeln äfven å hennes sida ej borde möta mycken svårighet. Jag såg henne slutligen, förskjuten, irra omkring gatorna, nedsänkt till det lägsta. Hu! jag ville ej fortsätta föreställningen, jag försökte att somna ifrån mina tankar. Slutligen lyckades jag, men hela natten framträdde hon för mig i drömmen, under orediga, förvirrade bilder som jag ej kunde fatta, inen alltid mörka. Om morgonen voro molnen försvunna från himlen, solen tittade så vänligt in genom mitt fönster, och min lilla siska i buren väckte mig med sitt glada qvitter. Siskans enkla sång och hennes vänliga blickar på mig förde mina tankar tillbaka på den lilla sångerskan sedan gårdagen; troligen skulle det ej behöfts en sådan väckelse. Men jag tänkte ej på henne med samma plågande oro som i går. Ej att hennes öde intresserade mig mindre, men jag såg det ej mer så objelpligt mörkt. Att non var ett bortröfvadt barn fick allt mera visshet för min föreställning, men man her: ju många exempel på bortröfvade barn, våterfunnit sina föräldrar och en glänsande lycka. Så skulle det bli, jag behöfde just ej mycken id för att få historien färdig. Jag ville tillen början ge min favorit ett namn för inbillningen. Preciosa föll mig in, men det föreföll mig för preciöst. Esmeralda behagade mig mer, men hu! hennes öde ville jag dock ej tänka på. Min lilla flicka fick tills vidare passera namnlös. Hon skulle nog få ett lysande namn, när hon återfann sina föräldrar, och att hon skulle återfinna dem, det hade jag redan sörjt för. Det kan ju ges så många!