Aftonbladet – 27 januari 1853, sida 1

Hvem hade lärt henne bedja? Säkert ej den mannen som följde henne. Eller behöfver det fromma hjertat lära det? s Sedan de slutat, ville flera personer ge flickan pengar, men hon vågade ej en gång framsträcka handen för att emottaga dem, mannen grep dem med häftighet. Derpå kastade han sitt positiv på ryggen, fattade flickan hårdt vid handen, och de vandrade viare. Jag såg efter dem; hvad var det, som så underbart fästade mig vid flickan? Det sved i bjertat, som om mannen skulle ha röfvat henne ifrån mig. Och en hastig tanke föll mig in: röfvat henne har du ändå. Jag var på väg att springa efter, för att frånrycka honom lammet, men hvad hade jag för rättighet dertill? Jag gick hem. Länge gick jag fram och tillbaka i min kammare. Det blef mörkt, men svartare var det mörker, som min fantasi målade kring den stackars flickans öde, och der kunde jag ej upptända något ljus. Att hon var ett bortröfvadt barn blef mig allt mera klart. Jag vill ej nu bestämdt påstå att jag hade rätt, men då steg den tanken till fullkomlig visshet för min inbillning och ännu kan jag ej möjligen antaga någon slägtskap emellan flickan med englablicken och mannen med bandit-fysionomien. Jag såg hennei sin spädaste barndom bortryckt från sina föräldrar, hon kunde ej minnas, att hon någonsin varit tryckt i en moders famn, att hon någonsin hvilat på en faders knä, och känt hans välsignande hand på sitt hufvud. Ett ögonblick såg jag föräldrarnes förtviflan, men blott ett ögonblick ; min blick föll alltid tillbaka på flickan. Henne hade jag sett, hennes lidande blick hade inträngt djupt i mitt hjerta. Jag såg henne släpas omkring landet i sällskap med de mest förkastade menniskor. Jag såg hur misshandling och sataniska efterdömen bemödade sig att mörda engeln i hennes inre. Ännu hade de ej lyckats; skulle de ej slutligen göra det? Och var det blott genom sin lilla sångar-talang som hon skulle in