Aftonbladet – 27 januari 1853, sida 1

En kall, mulen vårdag gick jag framåt Drottninggatan. Den der början låter bra prosaisk efter en sådan inledning. Jag kan ej hjelpa det, jag är nu åter på jorden. — Jag gick, som sagdt är, framåt Drottninggatan, då jag på en gång fick höra tonerna af en melankolisk romans. Det var en barnröst, det hörde jag tydligt, men underbart ljuf och klingande. Jag såg en liten flock menniskor samlas omkring något föremål och jag trängde mig fram för att äfven ge. Det var en liten flicka, ej den skönagte jag sett, men med ett ansigte så mildt, så ljuft sorgligt, så harmonierande med hvad hon sjöng, att man skulle sagt att det var hennes eget väsende som uppenbarade sig i tonerna. rJon höll en liten tambour basque, som hon rörde ibland för att ackompanjera sin sång. Hon var högst tarfligt klädd, till och med bögst otillräckligt för den kalla luften. Hon tycktes vara omkring åtta år, kanske var hon något äldre, ehuru nöd och försakelse knutit växten. Bredvid henne stod en man xced ett dåligt positiv och ett ännu dåligare ansigte. Det var en frånstötande zigenarfysionomi, som lofvade att dess egare vore färdig till allt mot god betalning. Han kastade ibland på flickan blickar, som kommo henne att rysa tillsammans. Han kunde ej vara hennes far, olikheten var för mycket påfallande; också skulle jag ej ha önskat att det varit så. Då flickan slutat sin romans började mannen vefva på sitt positiv och lät en Jiten apa som han medförde göra sina små konster. Det är ej möjligt att få se och höra en mera vidrigt skärande parodi. Under det mannen och hans apa sökte att roa sin publik efter deras bästa förstånd, lutade flickan hufvudet mot sin lilla tambour och blickade mot himlen gå innerligt bedjande. Hvad bad hon om? ZLängtade hon redan dit eller bad hon blott om en mildare lott på jorden? Jag vet det ej, men att det var bön, brinnande bön i blicken, detär ovedersägligt.