Aftonbladet – 26 januari 1853, sida 2

gamle, och fästade dem på qvinnan och barnet. Min lilla Perlas, sade han sakta — och ett mildt och vänligt leende sväfvade öfver hans anlete, likt en andes som sjunker till hvila, ja, nu då bördan var afkastad tycktes det nästan som om han ville skämta med barnet — välskade lilla Perla, vill du kyssa mig nu? Du ville det icke der borta i skogen! Men nu vill du det ju? Perla kysste hans läppar. En förtrollning var bruten. Den stora tragiska scen, i hvilken äfven det vilda barnet spelat en roll, hade utvecklat alla hennes innersta känslor, och då hennes tårar föllo på fadrens bleka kinder, voro de en underpant på att hon skulle växa upp bland mensklig sorg och glädje, icke för att alltid strida med verlden, utan för att iden blifva en qvinna. Äfven mot sin mor var nu kr gändning såsom qvalets budskap uppd; Tottentern, sade presten, farväll Skola vi ej åter mötas? hviskade hon, lutande sitt ansigte tätt intill hans. Skola vi ej tillbringa vårt odödliga lif tillsammans ? Säkert, säkert, hafva vi friköpt hvarandra med allt detta lidande. Du ser med dina förklarade ögon långt ini evigheten! Sig mig, hvad du sera Tyst, Hester, tyst!. sade han med darrande, högtidlig stämma. -Den lag vi bröto! — den synd som är så förskräckligt uppenbarad Här! — låt detta ensamt vara i dina tankar! Jag fruktar, jag fruktar; att måhända, då vi förglömde vår Gud — då vi kränkte den vördnad vi voro skyldiga bvarandras sjäJar — är det förgäfves vi hoppas att kunne hädanefter mötas i en evig och ren återförening. Gud vet det; och han är nåderik. Har har mest af allt bevisat mig cin nåd i mint ifidanden, i det han lät mig bära på mitt brös! denna brännande plåga, i det ban sände der