Aftonbladet – 26 januari 1853, sida 2

bestämdare afvisa det fantom af egen förtjenst, som med tillförsigt ser ditupp. Utan att vi vilja bestrida en så vigtig sanning, torde det dock vara oss tillåtet att anse denna uttydning af m:r Dimmesdales historia såsom endast ett exempel på den egensinniga trohet, med hvilken en mans vänner — och i;synnerhet en prestmans — stundom vilja försvara hans karakter, till och med då så klara bevis, som middagssolens sken på skarlakansbokstafven, förklara honom såsom en falsk. och syndbefläckad stoftets son. Den auktoritet, som vi hufvudsakligen hafva följt — ett manuskript af gammslt datum, uppsatt efter enskilda personers muntliga intyg, af hvilka några personligen känt Hester Prynne, och andra hört berättelsen af samtida vittnen — stadfästar fullkomligen den ofvananförda åsigten. Bland många lärdomar, som hopa sig öfver 083 från den arma prestens bedröfliga erfarenhet, antaga vi endast denna såsom valspråk: Var sann! Var sann! Var sann! — Visen öppet för verlden, om icke er sämsta sida, åtminstone något drag, hvarigenom man kan sna den sämsta. Ingenting var märkligare än den förändring, som nästan omedelbart efter m:r Dimmesdales löd visade sig i både det inre och yttre bos nen gamle mannen, känd såsom Roger OChillingwortb. All hans styrka, all hans tifgoch själskraft tycktes med ens hafva öfvergifvit honom, och det till den grad, att han bestämdt vissnade bort, skrumpnade ihop och försvann för menniskors åsyn likt ett uppryckt af solen förtorkadt ogräs. Denne olycklige man hade gjort det till sin lifsprincip att fortfara i härandens systematiska utöfning, och då genom dess fullständiga seger och fullbordan den onda principen icke mera egde någon näring för sitt uppehälle — då, med lett ord, den ieke mera hade något djefvuls