Aftonbladet – 26 januari 1853, sida 1

skakadt af förskräckelse, och likväl öfverfiödade af det innerligaste medlidande, Jiksom medvetet om att någon djup lifsfråga — hvilken, omsän full af synd, äfven var full af ångest och: ånger — skulle. nu blifva lagd i dagen. Solen, endast något öfver dess middagshöjd, sken .mildt öfver presten, och gaf den. fullkomligaste tydlighet åt hans gestalt, då han afstod från hela jorden, för att bekänna sig skyldig inför den eviga rättvisans domstol. Medborgare. af. Nya :Englandi utropade han med. en stämma, som stark, högtidlig och majestätisk höjde sig: öfver dem, — men likväl alltid förrådde en datrning och stundom ett skri, som trängde sig fram ur ett bottealöst djup af .qval och ve, — j som. hafven älskat mig! — j.som hafven bållit mig för helig! — sen mig här sågom den, störste syndare på jorden! Andtligen! — ändtligen! — står jag på den plate, der jag för sju år gedan borde hafvastått, här, med denna qvinna, hvars arm, mera än den lilla kraft hvarmed jag släpat mig hit, uppehåller mig att jag icke i detta ögonblick sjunker ned på: mitt ansigte. Se skarlakansbokstafven som Hester bär! J hafven alla bäfvat för den. Hvarhelst hon styrt sin kosa, hvarhelst hon med: denna bedröfliga börda hoppats finna ro, har den omkring henne sprid8 sin. glans. af fasa och gräslig afsky. Men, midt ibland: eder stod en, för hvars brännmärke af: synd och vanära j ej hafven bäfvat!. Det tycktes i detta ögonblick som om presten måste lemna det öfriga af sin hemlighet oupptäckt. Men han bekämpade den kroppseliga svaghet, och — ännu mer den hjertats svaghet som. sträfvade att blifva honom öfvermäktig. Han stötte från sig hvarje bistånd och trädde. med häftighet ett steg framåt, framför qvinnan och barnet.