Aftonbladet – 26 januari 1853, sida 1

Då tåget vidare framskred, riktades allas blickar på den punkt, der presten sågs nalkas dem. Jubelropet dog bort till ett sakta sorl, då den ena delen efter den andra af hopen fick en skymt af honom. Huru svag och blek han såg ut, under all denna sin triumfl! . Den kraft, — eller rättare sagdt, den själsspänning, som bade uppehållit honom till dess ban skulle hafva öfverlemnat det heliga budskap, som bragte sin egen styrka med sig från himlen — hade ru, sedan han så troget fullgjort sin pligt, öfvergifvit honom, Den rodnad, som kort förut brunnit på hans kind, hade slocknat, likt en flamma som hopplöst sjunker ned i den nyss förtärda askan. Deita ansigte, med en sådan dödslik färg, tycktes knappt tillhöra en lefvsnde varelse; och han, som så kraftlöst vackiade fram på sin stig, — vacklade och icke föll, — Var knappt en menniska med lif! En af hans embetsbröder, den vördnadsvärde John Wilson, skyndade sig fram, då ban såg det tillstånd hvari m:r Dimmesdale befann sig genom sina nästan flyende sinnesförmögenheter, för att erbjuda honom sitt bi-stånd. Men bestämdt, fastän darrande, visade presten tillbaka den åldrige mannens arm. Han fortfor att gå vidare, om den rörelse så kan kallas, hvilken snarare liknade ett barns svigtande bemödande, mot hvilket dess mors armer äro utsträckta för att locka det till sig. ?) Se A, B,. N:o 1—19.