Aftonbladet – 26 januari 1853, sida 1

EN Och nu, under det hans sista steg voro nästan omärkliga, hade han kommit midt emot den välbekanta schavotten, der Hester Prynne, för så många lårga bedröfliga år sedar, för första gången mött verldens föraktande blickar. Der stod Hester med sin lilla Perla vid handen! Och der var skarlakansbokstafven på hennes bröst! Här gjorde presten ett uppehåll, ehuru musiken fortfor att spela den ståtliga och lifvande marsch efter hvilken processionen rörde sig. Den manade honom framåt — framåt till festen! — men här gjorde han ett uppehåll. Beilingham hade under sista minuterna fästat en orolig blick på honom. : Han lemnade nu sin egen plats i processionen, för att lemna honom bistånd, emedan han af Dimmesdales utseende slöt till att han annars oundvikligen måste falla. Men det låg någonting i den sednares uttryck, som rådde den gamle rådsherren att draga sig tillbaka, eburu han icke var en man som kände sig färdig att lyda en hemlig obestämd vink. Mängden såg hörpå med bäfvan och förundran. Denna fysiska svaghet var i dess tanke endast en ny phas af prestens himmelska styrka; ej heller skulle den ansett det för ett alltför stort underverk om en så helig man hade inför dess ögon uppstigit till himler, under det han i allt högre och högre ljus försvunnit för dess blickar. Han vände sig till schavotten och sträckte ut sina armar, Hesters, sade han, kom hit! Kom min litla Perlals Det var med en vålnads blick som han betraktade dem; men det låg deri på en gång ett uttryck af ömhet och en underbar triumf, Barnet flög med den fågellika snabbhet, gom karaktiserade det, emot honom, och slog sina armar omkring hans knän. Hester Prynne