Aftonbladet – 25 januari 1853, sida 2

Nu hördes åter musikens klingande toner och den militäriska eskortens afmätta steg; och från kyrkan begaf sig processionen till rådsalen, der en lysande bankett skulle fullborda dagens högtidlighet. Ännu en föng således satte Big tåget af vördnadsvärda fäder i rörelse och skred framåt, under det folket drog sig vördnadsfullt tillbaka å ömse sidor, då guvernören och magistraten, de gamla och visa männen, de heliga presterna och alla af betydenhet och rykte nalkades. När alla samtliga hunnit till torget, helsades de af ett gällt glädjerop. Detta — ehuru det utan tvifvel vann ökad styrka af den tillgifvenhet, hvilken den tidens medborgare hyste för sin öfverhet, — tycktes likväl vara ett oemotståndligt utbrott sf en entusiasm, upptänd hos åhörarne af den utomordentliga vältalighet, som ännu ljöd för deras öron. Hvar och en kände denna mäktiga impuls inom sig, och uppfångade den i samma andedreg från sin granne. I kyrkan hade den med möda kun. nat kufvas, under bara himlen gaf den si uft. Här, under det fria himlahvalfvet, funnos många nog menskliga väsen, och många vog upphöjda harmoniska känslor, för att frambringa den ton, som gör ett mäktigare intryck än sjelfva stormens orgeltoner och äskans eller bafvets dån, nemligen den kraftiga utgjutelsen af många röster, hvilka till en enda hög röst sammanflyta genom den allmänt delade känsla, som bildar ett enda stort bjerta af de mångas. Aldrig vppsteg från Nya Englands jord ett sådant jubelskril Als drig stod på Nya Epoglands jord en man, så hedrad af sina dödliga medmenniskor, som denne predikant! Och huru var det väl med honom? Sågs ej i luften en helgongloria stråla kring håns hufvud? Kunde väl — förandligad och af sina beundrare förgudad som han var — hans fötter under processionen verkligen vidröra jordeng stofi? i i Forts, följer.)