Aftonbladet – 25 januari 1853, sida 2

förhållandet mellan Gudomen och de menskliga brödraskapen, med serskildt afseende på Nya England, hvilket de grundlade här i öknen. Och alltsom han närmade sig slutet, kom liksom en profetisk anda öfver honom och grep honom lika mäktigt som de gamla profeterna i Israel; endast med den skillnad, att de judiska siarne profeterade dom och undergång för deras land, och han deremot ett ärofullt öde för det nyligen församlade Herrans folk. Men genom hela predikan hade det gått en viss djup och sorglig grundton, som ej kunde förklaras på annat sätt än såsom ett naturligt vemod hos en som är nära att skiljas från detta lif. Ja, derag pastor som de så älskade — och som så älskade dem alla, att ban icke utan en suck kunde tänka på sin hädanfärd — kände inom sig aningen om en för tidig nära förestående död, och skulle snart lemna dem i deras tårar! Denna tanke på hans flyktiga qvardröjande här på jorden bragte verkan af bans tal till dess högsta punkt; det var som om en engel under sin flygt till skyarne hade för ett ögonblick ekakat gina glänsande vingar öfver folket, — med på en gång skugga och ljus, — oeh nedgjutit öfver dem ett regn af sanningar. På detta sätt hade mr Diramesdale upphunNit -— sågom de flesta menniskor i deras olika ;ferer, fastän de sällan erkänna det, förrän de se den långt bakom sig — en mera lysande och äroful! epok i lifvet, än någon förut varit eller någon efteråt kunde blifva. Hon stod i! letta ögonblick på den högsta höjd af utmärkelse, till hvilken rika själsgåfvor, varm kärlek, hänryckande vältalighet, och ryktet om den renaste fromhet, kunde höja en prestman i Nya Englands första dagar, då det preterliga embetet i sig sjelft var en hög piedetal. Sådan var den ställning hvi!ken presten nnehade, då han vid slutet af sin predikan vöjde ned sitt hufvud emot predikstolen. Och inder detta stod Hester Prynne bredvid echa. votten, med skarlakansbokstafven ännu bränrande på sitt bröst. i