Hester Prynne, — ehuru många nu voro vänligt sinnade mot den sednare, — blef fruktan för mrs Hibbins fördubblad, och förorsakade en allmän rörelse på den sida af torget, der de två qvinnorna stodo. Nå, hvilken dödlig kunde väl inbilla sig det! hviskade den gamla damen förtroligt fll Hoster, pDan der andlige manrent Dt! belgonet på jorden, såsom folktet häller honom för att vara, och som — jag måste tillstå det — han verkligen ser ut att vara. Hvem som nu såg honom i processionen, skulle väl kunna tro huru nyss det är sedan han gick ur sin etuderkammare, — med, jag vill slå vad derom, en ebreisk text på läpparne, — för att hberata sig frisk luft i skogen! Åh, vi veta bvad det betyder, Hester! Men sannerligen bar icke jag svårt för att tro honom vara den samma menniskan. Mången kyrkans medlem bar Jag seit marschera bakom musiken, com sedan dansat i samma takt med mig, när en viss någon var spelman, och då kanske en indiansk powwow eller en lappländsk trollkarl bjöd ogs handen! Sådant är bara en småsak, då en qvinna känner verlden! Men denne prest! Kan du väl med visshet säga, Hester, om han var den sarme mannen, som mötte dig i skogen?, Min fru, jag vet ej hvarom ni talar,, svarade Hester Prynne, väl underrättad om mrs Hibbins sinnessvaghet, men det oaktadt bestört och förskräckt öfver den tillförlitlighet, med hvilken hon tillkännagaf en närmare beantskap mellan så många andra personer (jemte henne sjelf) och den onde. ,Det anstår ej mig att tala lättsinnigt om en lärd och from ordsts förkunnare, säsom den vördige ar Dimmesdale!s ,Fy, qvinna, fyl ropade den gamia damen, hotande Hester med fingret, Tror du att jag bar varit så många gånger i skogen och ändå icke vet hvilka sem äfven varit der? Jo, om än intet blad ur kransarne, som de buro under dansen, är qvar i derag hår! Jag känner dig, Hester; ty jag såg ditt tecken. Vi alla kunde se det i solskenet; och det lyste lik