ifs offentliga vanära. Det herrskade en känsla inom henne, som var alltför obestämd för att gunna bildas tili tanka, men hvilken låg tungt på hennes hjerta, den känslan, att hela henaeg både närvarande och kommande lif var fästadt vid detta ställe, såsom vid den enda punkt hvilken gaf det enhet. Lilla Perla hade emellertid lemnat sin mors sida, och lekte efter eget behag på -torg:t. Hon uppmuntrade den dystra hopen genom äsynen af hennes lilla kringsväfvande, lysande väsen, liksom en fågel med brokiga fjädrar upplyser ett helt träd fulit af mörka löf, när han hoppar upp och ned, än sedd och än gömd i de täta löfvens halfdunkel. Hennes rörelser voro våglika, men som oftast skarpa och oregelbusdna. De antydde hennes själs rastlösa liflighet, hvilken i dag var dubbelt outtröttlig i lek och dans, emedan den ökades af hennes mors oro. Så snart hon såg någonting, som väckte hennes alltid verksamma och kringirrande nyfikenhet, så flög: hon dit, och liksom bemäktigade sig den menniskan eller det föremålet, såsom sin egen tillhörigbet, för så lång tid hon hade lust dertill. Puritanerna sågo härpå, och om de än logo, så voro de icke destomindre böjda att för detta barns utomordentliga skönhet och liflighets skull, som framlyste i hela dess lilla figur, förklara det för en djefvulens afkomling. Perla sprang fram till en vild indian och såg honom i ansigtet, och han fick begrepp om en natur, som var vildare än hans egen. Derpå flög hon med en henne medfödd djerihet, men. med en för henne lika karakteristisk blyghet, midt ibland en grupp af sjömän, dessa oceanens svartkindade vildar, såsom indianerna voro på land; och dessa sågo på Perla med undrande och beundrande blickar, liksom en flaga bafsskum hade antagit gestalt af en liten flicka och vore begåfvad med en själ af den fosforescerande eld, som vid nattetid flammar framför skeppets förstäf. En af dessa sjömän — sjelfve kaptenen, som hade talat med Hester Prynne — var så förtjust af hennes anblick, att han försökte