Den insända uppsatsen är af följsnde lydelse: 2 Kan det betvifas att sverska folket till en viss grad visat sig lärge vara eit långmodigt och tåligt folk? Grundlösgheten af ett sådant tvifvel ådagalägges oss genom en uppsats uti Svenska Tidningens morgonupplaga fir den 21 Januari. Det är besynnerligt, att de, gom mest predika en undergifven belåtenhet med maktens tillgöranden, äro de som ofrast utkasta de mest eldfängda retningsmedel, för att fremkalla ett alldeles motsatt förhållande. Svenska Tidningen förgrymmar sig öfver, att en landshöfding uti ett af Westgötha länen till Kongl. Maj:t afgifvit ett utförligt ytItrande i skatteförenklingsfrågan; och förtjenI sten af sakkännedom förnekas icke detta utlåtenIde, som det oaktadt klandras derföre, att det I hufvudsakligen går ut på att förorda förslag, som äro stridande mot regeringens tillkännagifne åsigters. Vi, och hela Sverige med oss, veta att konungens befallningskafvande. i alla län hafva nådig befallning att, jemte resultatet f deputerades hörande, inkomma med eget utlåtande i frågan. Kan en så beskaffad nådig befsllning innebära, att det äskade utlåtandet skall vara i full öfverensstämmelse med regeringens tillkännagifna åsigt? Vid en sådsn förutsättning vore ju utlåtandet helt och billet öfverflödigt, och blott en misshushållning med tid, papper och bläck, Är det icke naturligare och mera förnufieenligt, att regeringen äskat sina befallningsbafvandes utlåtanden, för att derifrån vinna ökad upplysning, till styrka för sitt omdöme, vid beslutets fattande i en så högst vigtig samhällsangelögerhet, som den ifrågavarande. De ibland svenska folkets tänkande majoritet, söm taga kännedom af ifrågavarande uppsats i Svenska Tidningen; och de, som anse denna innebära en halfofficiel natur, eiler åtminstone vara språkrör för den meningsrytning inom vårt land, som tycks vilja ikläda sig titelnef konservatif, häpna sannerligen öfver den oförsyrnta djerfhet, med hvilken det sunda svenska förnuftet så lättfärdigt stötes för hufvudet. Att Svenska Tidningens artikel med en doid, men det oaktadt alltför påtaglig hätskhet behandlar den konungens befailningshafvande, hvars åsigter i skatteförenklingstrågan i de hufvuäsakligaste delar öfverensstämma med det skattdragande svenska folkets, är omigskänneligt. Det torde icke kunna nekas, att folket också utgör en makt; och att så är torde icke behöfva några mera långväga bevis, än att regeringen aktat nödigt, i afseende å skatteförenklingsfrågan, rådfråga primärförsamlingarne; ehuru man ej utan bekymmer erfarit och sett, att andemeningen uti denna regeringsåtgärd icke varit så alldeles ren, som ett ärligt folk fordrar af en uppriktigt menande regering. Uppsatsen i Svenska Tidningen tillerkänner den ifrågavarande landshöfdingens utlåtande förtjensten af sakkunnighet. Vi som lika med många hafva lefvat i den tro, att riksens ständer verkligen beslutat, att genom eftergift af forsellönen för räntegifvarne lemna dessa nog tryckta skattdragare en lindring i deras skattebördor — vi hafva trott, att riksens ständer i sådant ändamål för sakens bringande till verkställighet anslagit ej mindre än 60,000 rår, och om det är detta beslut, gom ofvannämnde konungens befallningshafvande tillåtit sig anhålla att regeringen täcktes bringa till verkställighet, så måste vi öppet tillstå, att vi icke finna, hvaruti det förnärmande eller brottsliga uti en sådan påminnelse kan förefinnas. Vi våga deremot uti vår enfald tro, att det är en,afen konungens betallningshafvandes förnämsta pligter, att inför tronen bevaka länets innevänares angelägenheter. och om af sakförhållanden så påfordras, genom underdåniga påminnelser hos regeringen förekomma alltför högljudda rop på rättvisa, ifrån folkets sida. Vid ofvan antydda förhållande, om satsen icke alltför lätt kan kullkastas, anse vi oss finna en anledning. till tvifvel om verkliga meningen uti Svenska Tidningens artikel, då den pästår, att der ifrågavarande landshöfdingens3 synbarligen klandrade beteende tillkännagifver all den liberalitety som på en Konungens befallningsh. skäligen kan anses böra sig belöpa, — så väl som på den regering han betjenar. Klarhet och logiskt sammanhang i uttryck torde ej vara en alltför öfverdrifven fordran, hos dem som skrifva för allmänheten. Hvaruti består nu denne landsböfdings ådagalagde högsta medgifna måit af liberalitet? Vi kunna ej utfinna det. — Att författarens mening med — regringens liberalitet vid detta OSTEN ifs oftentliga vanära, Det herrskade en känsla