Hester med så liflig uppmärksamhet och så in. nerligt deltagande, att predikan hade alltige. nom en helt enskild betydelse för henne, aildeles oberoende af dess ohörbara ord. Kanske, om dessa kunnat höras tydligare, hade det endast varit ett gröfre medium, hvarigenom deras andemening blifvit neddragen från gin hög e flvgt, Nn hanso sakta lind hennes öra, lika vinden som sänker sig ull hvia: och åter -känd2 hon sig liksom uppiyft ai denna stämma, då den genom sakta gradationer af mildhet och styrka höjde sig ända tills att dess hela omfång tycktes omhöljs henne med en atmosfer af fasa och högtidlig storhet. Och likväl, så vördnadsväckande denna röst som oftast tycktes, låg deri alltjemt en bestämd klagande grundton, ett högt eller sakta uttryck af smärta, — en hviskning eller ett skri, allt efter som det uppfattades af en lidande mensklighet, hvilket väckte en djup rörelse i hvarje hjerta. Stundom var denna pathos allt hvad som kunde höras, och likväl var den knappt hörbar, suckande i en öde tystnad. Men till och med då prestens röst ljöd högt och befallande, — när den ohejdadt framströmmade — när dena hemtade all sin anda och kraft och så öfverfyllde kyrkans bvalf, att den tycktes liksom bana sig väg genom byggnadens fasta murar för att utgjuta sig i fria luften, — till och med då kunde en uppmärksam lyssnare hafva upptäckt samma klagande skri. Hvad var det? Ett sorgbetungadt, kanske brottsligt menniskobjertas klagan, som förrådde dess hemlighet, -antingen sorg eller brott, för mensklighetens stora hjerta, och i hvarje ögonblick, — i hvarje ljud, — och aldrig förgäfves — anropade degs medlidande och förlåtelse! Just denna djupa, alltid genomgående grundton var det som skänkte presten hans egentliga makt. Under hela denna tid stod Hester lik en bildstod vid foten af schavotten. Om än icke prestens röst hade bundit henne der, skulle bon likväl genom en oundviklig magnetism känt sig fängslad vid detta ställe; hvarifrån bon daterade den första timman af sitt